Berättarjaget i Wollters debutroman, (självbiografin kom 2013) får ett cancerbesked och beger sig ut på en metafysisk resa, "norrut", i en buss utan hjul och med en chaufför med babytänder. Jo, det är både surrealistiskt och absurt. Men samtidigt lagom drömskt och fantasifullt för att man ska se de flerdubbla bottnarna i texten. Huvudpersonen kanske drömmer alltsammans. Eller faktiskt befinner sig i "norr" efter avstigning från bussen, och exit via toaletten på en Statoil-mack. Samtalen med den döda mamman tycks utgöra en stomme till stoffet i boken, och kanske det är så att Wollter började skriva i den änden, och sedan gjorde berättelsen runt om.
Tid och rum hänger ihop via speglar, och Hon kan följa efter den förrymda maken, i sällskap med Gérard Philippe, som i sin tur teleporterat sig till Uddevalla – via en spegel. Wollter läxar skämtsamt upp den eventuellt kritiske läsaren: "Tro mig, våra fyra huvudpersoner har med hjälp av ännu inte observerade naturlagar strålat samman på en karg och blåsig klippa i Norra Skandinavien." Den fjärde huvudpersonen är Big Foot, en siouxhövding, nu i en biologilärares kropp.
Hans och Hennes livs- och kärlekshistoria rullas upp, i både samtal och inre monologer, och här finns vare sig surrealism eller magisk realism. Allt är på riktigt. Kärleken, barnen, maten, livet. Sällskapet lagar så till en himmelsk måltid,och beger sig sedan till en konsert, som formar sig till Hans "avskedskonsert", med himmelsk musik och gäster från en gränslös verklighet där levande och döda samsas. "Han" får alltså den sista måltiden, inte i form av en torr oblat, utan av en riktigt makalöst tillagad anka, och sedan sfärernas musik.
Den femte huvudkaraktären, som haft en diskret roll hittills, är en mås, möjligen Wollters författarjag, som övervakar och observerar Hans transit till ett annat tillstånd. "Själv hade jag nu fått sällskap i vindarnas tempel.", säger måsen, och får så sista ordet.
Vad de på verkliga personer baserade karaktärerna Big Foot och Gérard Philippe gör i berättelsen är gåtfullt, men kanske figurerar de som exempel på den kvantfysiska teori som Han då och då refererar till. Egentligen kan vad som helst dyka upp varsomhelst, och i "Hon, Han och Döden" gör det det. Tilltalet och stilen varierar mycket, uppenbarligen av konstnärliga skäl. Jag har lite svårt att växla mellan att skratta eller dra på munnen, och att känna in sorgen som de mest nakna utsagorna i boken förmedlar. Därför är det lättare att hålla distansen i läsningen, och ta texten som en skröna berättad från spegellandet, där vad som helst kan hända.