August Strindberg låter guden Indra sända sin dotter ner till jorden för att undersöka hur det är att vara människa. I Sven Wollters och Karl Seldahls förädling av Ett drömspel till Drömspelet får dottern Agnes namnet ”envar”, men det vet inte den publik som inte öppnat programbladet.
Det är just så det är med denna pjäs, det som utspelar sig på scenen blir gåtfullt om man inte läst på lite av Strindberg i förväg. Då först stiger dottern ner på jorden och Drömmaren får sin gestalt.
Det är ingen vacker värld som ”envar” stiger ned i sin silverfärgade dräkt. Det är inte enkelt att vara människa. Drömmar som krossas, glädje som får betalas med sorg och den som gör sin medmänniska något gott skadar samtidigt en annan.
Så det är synd om människorna och det är just denna slutsats som blivit en odödlig replik ur pjäsen. Det är bara skalden som förstår sig på att leva.
Det rör sig många människor på scenen. Rollistan upptar 21 personer, men i denna uppsättning får fyra av de åtta skådespelarna ikläda sig 16 olika roller. Det är inte alldeles enkelt, vare sig för skådespelarna eller för publiken.
Det är ingen konventionell pjäs i ett rum i en viss tid. Nej, Strindberg var en pionjär inom det som senare ska komma att kallas modernismen. Här finns inget rum och ingen kronologi och personerna är namnlösa. Det är ett drömmarnas universum och vi får följa Drömmaren i olika skeden och olika miljöer.
I drömmens värld händer också det overkliga, ett slott som växer och en dörr som svävar högt över alla huvuden och som en glasmästare tillkallas för att dyrka upp. Och så den vuxne mannen, Drömmaren, som hamnar i en skolklass som en stor liten pojke.
Den onda världen som ”envar” stigit ner i har sin förklaring. August Strindberg skrev Ett drömspel när Harriet Bosse lämnat honom. Det är en depressiv mans verk där bara drömmen finns om något bättre, att det bara är kärleken som överlever.
Strindberg skrev pjäsen som 52-åring under det som kallas hans septemberkris 1901. I ett brev till Harriet Bosse förklarar han att Ett drömspel handlar om henne, att hon är den Indras dotter som ska befria fången ur slottet. Fången är Soldaten, som genom hela pjäsen längtar efter sin Viktoria.
I denna Norrbottensteaterns uppsättning är det Sven Wollters pjäs. Han är Drömmaren och den centrala figuren som allt kretsar kring. Wollter har förklarat att det är en pjäs som han alltid drömt om att få spela i och det är en scengolvets mästare som fyller Drömmaren med kött och blod. Ett fint slutspel av en man som fortfarande förefaller vara i sina bästa år.
Men där finns också andra som lyfts av Strindbergs verk. Filip Tallhamn spelar Soldaten, Strindbergs alter ego, så att man glömmer aktören bakom rollen. Therése Lindberg och Linda Wincent lyckas med konstycket att övertyga i sina respektive tre roller, Lindberg framför allt som Skolmästaren och Wincent som Advokaten.
Men sedan finns det så mycket annat bra i denna uppsättning. Lotta Nilsson har på ett utmärkt sätt frångått det rumsliga i scenografin. Ett blankt golv med en rörlig extrascen som glider omkring och sedan spegelväggar på ömse sidor. Och det är de mörka färgtonerna som gäller, för det är en mörk värld som Indras dotter stiger ner i.
Regissören Karl Seldahl ser också till att det hela tiden rör sig på scenen, inte bara rörliga extra scengolv. Skådespelet står aldrig stilla även om det också bjuds på stillhet.
När ridån ska gå ner för denna föreställning ramlar i stället ett draperi längre in på scenen ner på golvet. Publiken får se sig själv i den stora spegelbilden som dolts därbakom under spelets gång. Det är en läcker överraskning att vi också finns där. Vi har liksom blivit envar vi också. Norrbottensteatern har lyckats igen när det gäller scenografin.
För ett perfekt ljud med ekoeffekt på rätta ställena svarar Urban Wirén. Ibland behöver också skådespelarröster förstärkning för att nå ut till sista raden.
Drömspelet är ett tvärt kast efter La Cage aux Folles och det behövde Norrbottensteatern.