Visst är det ett spel med höga insatser Witt-Brattström ger sig in på när hon lämnar den akademiska sfären och skriver "skönlitterärt". Som av en händelse höll jag på att göra en freudian slip och skriva "könlitterärt", och det är ju i det träsket författaren ger sig in, från ett personligt perspektiv.
Mina förväntningar på "punktromanen", som omslaget betecknar den, var väldigt höga, utan att direkt veta vad jag förväntade mig. Men en upper cut av något slag, ett njurslag eller åtminstone en örfil hade jag velat se, mot antagonisten, oavsett om denne är av fiktivt slag eller inte.
Texterna, oavsett om man ser dem som "punkter" i en roman eller som dikter, är otroligt väl formade stilistiskt, med närmast extrem omsorg om vem som är subjekt och objekt i tilltalet. Språkligt finns det inget lackmustest som skulle avslöja någon brist i det könlitterära projektet.
Allt är så snyggt gjort så man vill ge Witt-Brattström MVG eller A på en gång: /Måste jag inte känna/varje gång/vi konfronteras med din värld/att jag är fel/har fel åsikter/förfäktar dem på fel sätt/reagerar fel. / Kan du förstå hur/mördande detta är. /Tänker jag dig säga./
Repetitionen som stilmedel finns där, allitterationen, och den poetiska rytmiken. Men när samtliga punkter i "romanen" ter sig på liknande sätt, ter sig budskapet synnerligen kraftlöst. Nog satan biter väl puson hårdare än så här?
Det är med besvikelse jag konstaterar att diktjaget monotont upprepar en tillskrift till en frånvarande maskulin deitet: se mig, lyssna på mig, svara på mina argument. Närmast självklart så behöver inte motparten svara, utan protagonisten sänker sig mer och mer, för varje utspel. Ungefär: Vad ska jag säga för att du ska gitta svara!
Citaten från kontrahenten låter mer som ekon av inre projiceringar, än verkliga repliker. Framställningen säger därför mer om subjektet/berättarrösten, än om motståndaren. Maktspelet mellan könen, i då vad mån Witt-Brattström nu vill gestalta det, är i texten snarast av reproducerande form; diktjagets propåer, böner, utgjutelser, etc, riktade till protagonisten, blir bevis på subjektets underordning, vilket självklart är en paradox i diskursen. Man försöker kasta skit, av rättmätigt slag, i antagonistens ansikte, men i motvinden blåser det tillbaks på en själv.
Och kanske Witt-Brattström visste att det var en omöjlig uppgift hon gav sig in på, när hon ville gestalta gränssnittet kvinnlighet/manlighet utifrån ett hierarkiskt perspektiv, gångbart in i solidaste fästena av svensk och europeisk kultur. Hennes egen position i sammanhanget blir därvidlag betydelselös, eftersom texten som premiss sätter ribban vid just könet. Underordning och överordning, med ursprung i professionell identitet, om än problematiserade i texten, blir ändå nollade, just utifrån könsordningen. Kvar står en Hon och en Han. Som inte längre gillar varandra. Den envishet varmed Hon håller fast vid Han byggs på hela tiden i texten, men utan att komma till någon dramaturgisk upplösning.
I Witt-Brattströms skrivmetod ingår att rikligt referera till författare och skriftställare som också legat i skyttegravarna i kriget mellan män och kvinnor, som t ex Strindberg, Märta Tikkanen och Moa Martinsson. De referenserna öppnar upp texten och ger lite syre åt jagets instängda belägenhet.
Men för att fortsätta krigsmetaforen, så får "Århundradets kärlekskrig" mig snarast att tänka på "På Västfronten intet nytt", än vare sig amazoner, valkyrior eller gladiatorer.