"En grej jag ville hantera i boken var true crime-hysterin. Varför konsumerar vi den som vi gör och vad finns det för positivt att ta del av de här verkliga händelserna där man nästan idoliserar våldsutövarna?", säger William och berättar att han ville skildra "båda sidorna" av våldsbrott, men med ramen av en fiktiv berättelse.
27-åringen, ursprungligen från Ulricehamn, träffade sin sambo författaren Moa Backe Åstot via internet på ett "anonymt chattforum". De fann varandra genom intresset för litteraturen och skrivandet.
Efter två år av distansförhållande gick flyttlasset till Jokkmokk där han idag bott i över åtta år.
Nu gör även William Älgebrink debut som författare.
I oktober släppte han spänningsromanen "Huset vid Pärlälvens slut". Boken handlar om en ensam busschaufför som lider av en ovanlig, psykisk sjukdom som gör att han tror att hjärtat krymper och att han sakta dör. Botemedlet? Att dricka andra människors blod.
– Vården är inte utformad för att hantera hans komplexa sjukdomsbild. Det gör att han försöker lösa det här på egen hand, säger han om berättelsen.
Skapandet av romanen blev även en inre resa för William Älgebrink, som på många sätt kan relatera till bokens huvudperson.
– Det finns inga konkreta händelser men det finns otroligt mycket av mig i boken, framför allt var jag tvungen att hitta något som jag hade gemensamt med honom. Min ingång var att jag själv lider av ångest och hälsoångest, säger han och berättar vidare:
– Jag har sökt hjälp för min ångest och har känt att vården inte är utrustad att hantera det på ett bra sätt, man ska bli frisk efter tio besök. Det funkar inte så med psykisk hälsa.
"Det var på något sätt en väg för mig att få kontakt med mitt inre barn", säger William Älgebrink im skapandeprocessen av boken.
Ett annat ämne som utforskas i boken är "dysfunktionella" familjesituationer
– Jag vill föra vidare hur viktigt det är för ett barn att känna emotionell trygghet.
Även där har hans egen bakgrund fyllt en viktig funktion för skrivandet.
– Jag växte upp i ett hushåll där det inte var självklart att prata känslor och där jag inte blev bekräftad, det förde med sig saker i vuxenlivet som är svåra att bryta upp. För mig personligen har jag på senare år kunnat öppna upp mig och utveckla mitt känsloliv.
– Jag har varit otroligt stängd och inte kunnat reglera känslor på ett bra sätt. Det är först nu jag inser att det är okej att må dåligt, men också att få vara glad. Att finnas i känslorna, berättar han och betonar att han inte blivit "utsatt som i boken", men att han relaterar till känslan att inte vara "helt trygg".
"Jag tycker otroligt mycket om Jokkmokk och jag hade kunnat stanna här resten av livet", säger William men berättar att svårigheterna att resa till och från kommunen är ett hinder för det.
Hur mår du idag?
– Jag mår bättre nu, att skriva boken var på ett sätt terapi för mig.
Boken utspelar sig i Jokkmokk, miljöer som har varit viktiga i skapandeprocessen, berättar han.
– Jag kan bli provocerad av Stockholm-författare som förlägger sin deckare i norra Sverige, de kan åtminstone prova bo här för att kunna skildra det på ett vettigt sätt. Jag är nära platsen som jag berättar om. Även om Jokkmokk inte har en stor betydelse för berättelsen, är miljön viktigt. Framför allt handlar det om att försöka hålla det jordnära och skildra en plats jag är nära.