Westrin värnar en hållbar framtid

Gunnar Westrin bjuder på kaffe och macka när vi träffas i hans hem i Råneå för att tala om hans fjortonde bok, Westrins Fjällfisketips - tankar kring ett hållbart fiske, som givits ut i dagarna. "Fast det borde väl vara kokkaffe för dig", kommenterar han och vi hinner avhandla på både samisk knivslöjd, västerbottnisk litteratur och fantastiska fisken.
Det är svårt att inte prata fiske med Gunnar Westrin och det blir en hel del av den varan innan han till sist säger: "Ska vi gå ner och prata om boken?".
"Ner" betyder till källaren, där han har sin flugbindarhörna och kontor med mängder av böcker och tidningar som han medverkat i. Och på ena väggen hänger omslagen från hans tidigare böcker.
- Det var förlaget som ringde. De brukar hacka om att jag ska skriva en till bok. Och visst kan man skriva en bok om vilken utrustning man ska ha med sig. Men jag skulle vara klar efter tio sidor. Så det blev en bok om vad som krävs för ett fungerande sportfiske. Det finns ju starka krafter som vill exploatera naturen för vinnings skull, säger Gunnar Westrin.
- Jag funderade i tre och ett halvt år och skrev boken på två månader. Den innehåller några av mina käpphästar - behovet av intakta miljöer och fiskets sociala funktion. Jag tycker att man ska värna om det. För det är ju värdelöst att dra till fjälls med jättefin utrustning om man inte har några vänner att dela upplevelsen med, säger Gunnar.

Han berättar att han skrev sin tusende fackartikel om fiske i tisdags - och för samma tidskrift som han skrev sin första fiskeartikel; Svenskt fiske.
Det är en imponerande siffra. Likaså är 14 böcker en imponerande siffra. Som ung hade han drömmen att skriva en bok och gärna fler böcker än Curt Lindhé, som skrev tolv stycken.
Och det är knappast överilat att påstå att Gunnar Westrin med åren blivit en författare i Hans Lidmans och Rolf Smedmans efterföljd. Män som kommit att personifiera den svenska fiskelitteraturen med en skönlitterär ådra.
Men precis som ikonen Hans Lidman noterar Gunnar Westrin att även den kvalitativa fiskelitteraturen med litterära ambitioner har svårt att nå in på kultursidorna - vare sig som just skönlitteratur eller politisk litteratur.
- Hans Lidman var irriterad över att hans litteratur inte hamnade i de tunga sammanhangen, säger Westrin och vi resonerar över fiskelitteraturen i dess helhet.
För den dras onekligen med ett och annat magplask, pekoral och ren fiskeporr - å andra sidan finns magnifika skildringar som Hemingways Den gamle och havet. En spännvidd som är ungefär lika stor som i all annan litteratur, där allt från skräp till magnifik litteratur ryms.
- Fiskelitteraturen har inte den positiva stämpel den borde. Det finns många fina författare och för min egen del är det ju inte fiskeporren som är budskapet. Det är ekologin och det sociala, säger Westrin.

Man kanske kan tro att han skulle mattas i sitt engagemang efter så många artiklar och böcker.
Men tankarna på fler böcker finns där, och artiklar lär han fortsätta skriva.
Det blir kanske en heltäckande bok om rödingen, och en bok om kampen för Råneåälven - när han känner sig mogen.
Och miljöengagemanget har inte mattats med åren. Men i den här boken diskuteras inte bara vattenexploatörerna, utan även de problem som sportfisket genererar. Det har blivit big business med åren. Förr i tiden var det några tappra själar som vandrade långt bortom allfarvägen för att ta sig till exotiska vatten. I dag tar folk helikoptern till de berömda vattnen och det som var tänkt att vara en skön semester kan i värsta fall sluta med att man står på armlängds lucka från de andra sportfiskarna - mitt ute i ödemarken.
Till viss del handlar det om att journalister och skribenter som Gunnar Westrin, och undertecknad, skrivit om fantastiska vatten och upplevelser. Vatten som blir omskrivna hamnar också i folks medvetande.
- Visst har jag fått en del gliringar om att jag marknadsfört exempelvis Sandåslandet. Men jag tycker att det är problematiskt när journalister får smörj för att vatten överutnyttjas. Det är ju faktiskt de som åker till dessa vatten som måste ta sitt ansvar, säger Gunnar och pekar på att det skett en förändring i folks inställning till fisket som inte har med vare sig fiskelitteraturen eller journalistiken att göra.
- På 70-talet frågade folk mig vilket område jag fiskade i, nu frågar de vilken sten jag stått på. Och jag får 1500 mail per år med sådana frågor. Dagens människor, som bor i städerna, har inte tid att utforska sina vatten. De har en vecka per år i fjällen och då vill de inte komma fel. Men min kontenta i boken är; åk inte upp om ni inte sköter er. Samtidigt är det folk söderifrån som skickar de argaste mailen över att det är skräpigt eller att de hittat nät i vattnen, säger han.
En annan del av den politiska debatt som boken går i clinch med är vem fiskevårdar vi för? För vad är poängen med att sköta om reproduktionsområdena i älvarna, införa catch and release för att minska trycket på fiskbestånden, om fisken som går ut i havet ändå fastnar i näten där ute.
- Det blir så när ekonomi går före ekologi - naturen har ingen chans. Och det är ju inte så att vi fiskevårdar för fiskets skull, utan för fiskens och för framtida generationer, säger Gunnar.