I en av sina memoarböcker nämner Per Wästberg att själva arbetet med språket är en rätt glädjelös syssla, ett evigt slit, sällan en akt av lust.
Det kom som en chock för mig. Hans stil verkade alltid ha uppstått så lätt och nått honom så obesvärat, som om han bara glidflög över ett dramatiskt landskap. Men kanske har han denna gång avstått från det där plågsamma arbetet, jag får för mig det; i den nya boken Mellanblad verkar inte texten komma flygande lika självklart och stilsäkert som tidigare.
Om nu Wästberg har lagt en del av den språkliga anspänningen åt sidan är måhända tanken att läsaren ska möta texten på samma sätt, mer avspänt och utan alltför stora åthävor.
Jag försöker alltså läsa texten på det viset, långsamt men utan att stanna till för ofta och börja borra, jag rör mig mer fritt i bokens femtio kapitel. En och annan formulering slirar väl en aning men det tillhör situationen för den som skriver friare, med sänkt personlig gard.
Mellanblad är en salig blandning av barndomsminnen, lyriska infall, snabba summeringar, citat, paradoxer, drömmar, aforismer, stämningsbilder, tvärvändningar, lärdom, bikt och en hel del tankar om kärlek och vänskap, om skrivandets hantverk och det egna författarskapet.
På samma sätt, lätt och med hjälp av oväntade detaljer, klär han av och döljer sig själv. Jag är alltid glad, kan han erkänna, men ”känner ilska och sorg” inför ”det skrämmande världsläget”.
Han tycker sig se ut som ”en åldrad politiker under fyraprocentstrecket”. Romanen Halva kungariket är den bok han ”är gladast att ha skrivit”, erkänner han, lite oväntat.
Det är gott om guldkorn. ”Stockholmaren”, kan Wästberg skriva, ”ser närmast ut som om han vore ledsen över att han inte är glad”. Åtskilligt är på det viset citerbart.
Registret i en av Wästbergs memoarer innehåller långt över tusen namn. Mellanblad har ju ett mindre format men också här möter vi en mängd människor. Boken är i den meningen en sorts biografi light. Många okända eller bortglömda figurer skymtar ett ögonblick innan de vänder i dörren.
Det blir alltså många porträtt, en av Wästbergs paradgrenar, även om de nästan alla får notisens form. Ibland kan man misstänka att det handlar om fiktiva personer. Kanske är boken ett skissblock – men ritar författaren av eller uppfinner han? Man blir osäker.
Jag väljer dock att tro honom när han meddelar att prinsessan Lilian var en stor humorist och att hon hade ett rejält förråd av mycket vågade historier. Som när en älskare i all hast fick fly och då hamnade bland en gäng joggare. Springer du alltid i kondom, frågade en av dem. Bara när det regnar, svarade älskaren.
Lars Forssell ”sjöng för livet, tills döden en halvtrappa ner knackade med käppen i taket”, skriver han. Knappast någon rattar sina metaforer bättre än Per Wästberg. På vissa ställen är bruket av bilder i den nya boken ymnigare än vanligt, i andra avsnitt saknas de nästan helt.
Mellanblad innehåller nästan bara fragment, de kunde ha fallit ut ur ett kalejdoskop, som splitter. Författaren hopar hage i sitt liv men struntar ofta i var gränsen mellan rutorna går.
Väg dina ord, sa hans pappa till honom i barndomen men Per kunde inte upptäcka någon våg i närheten. Dock måtte han längre fram ha hittat den; så mycket i hans texter känns så välavvägt och balanserat – men i Mellanblad verkar han ibland ha ställt undan den.