Hur ofta har vi sett FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon kliva fram och tycka till och markera kring dramatiken i Egypten, Libyen och övriga oroshärdar i området. Aldrig, skulle nog de flesta av oss säga.
Efter genomläsning av Mr Chance, skriven av journalisten och författaren Niklas Ekdal och i nära samarbete med Inga-Britt Ahlenius, är det lätt att förstå varför.
Bilden som Ekdahl målar upp av Ban Ki-Moon kan kort sammanfattas: han är en katastrof för världssamfundet. Synen på sydkoreanen Ki-Moon som ett välmenande orakel, stämmer inte.
"Vittnesmålen från FN:s högkvarter, och från frontlinjerna i kampen mot fattigdom, övergrepp och miljöförstöring, talar snarare om en naken kejsare" , menar Ekdahl.
Ban Ki-Moon reser oavbrutet, deltar i oändliga möten och middagar med statschefer, men i slutändan är det lite verkstad.
När han berättar för sina medarbetare om sina långfärder låter inte pinsamheterna vänta på sig. Inga-Britt Ahlenius, åren 2005-2010 chef för FN:s interngranskning, levererar följande version:
"Som att lyssna på en sjätteklassare som kommit tillbaka efter sin första skolresa".
Ki-Moon har utvecklat ett utnämningssystem som tvingar medarbetare till total underlydnad och lojalitet. Inga Britt Ahlenius sammanfattar:
"I en vinstgivande organisation skulle allting klappa ihop inom ett år med en sådan ledning.
Ki-Moon har inte dragit sig för att skaka hand med och visa sin vördnad för envåldshärskare. 2007 besökte han Darfur. Han fick samtidigt möjligheten att träffa Muammar al-Khadaffi. I Washington Post beskriver Ki-Moon det mötet på följande sätt:
"När jag mötte Libyens ledare överste Muammar al-Khadaffi, i hans tält i Sirte, erbjöd han sig generöst att vara värd för fredssamtal och försäkrade mig att han skulle göra allt för att de skulle bli framgångsrika".
Med miljömötet i Köpenhamn och jordbävningen på Haiti som exempel, visar Niklas Ekdal upp en generalsekreterare helt oförmögen att vara dirigent över händelserna.
Återstår så frågan, hur kan jobbet som den högste chefen för FN innehas av denne inkompetente Ban Ki-Moon? Redan i förordet ger Niklas Ekdal svaret.
"Sanningen är att han valdes till uppdraget därför att dominerande aktörer ville ha ett tandlöst FN".
Ekdal gör ingen hemlighet av att en av dessa dominerande aktörer är USA.