Kerstins avhandling om Karl XII:s reträtt efter slaget vid Poltava har underkänts och måste göras om. I samma veva slår hon sönder näsan på sin handledare under ett samlag som spårar ur.
Kerstin mår inte bra i Per Johanssons tredje roman Kricket och hennes tillstånd blir efter hand allt sämre. Allt registreras i detalj, hur hennes blick vandrar, smaken i gommen, rörelserna i rummet och vad som kommer och går i hennes huvud.
Hon bor i ett hus i Kungälv med maken Claes och adoptivsonen Yohil och känner sig "som en fru i en svensk film från tjugotalet", "som en pappfigur", och glider bit för bit in i en psykos. Den beskrivningen varvas med partier om kungens försök att undkomma de förföljande ryssarna.
Hon blir intagen på psyket, medicinerar, får återvända hem, åker till Turkiet, tar sig en älskare och vallar sin man när han åker ner och besöker henne. Men plötsligt kommer kungens bussar marscherande på Istanbuls gator; de båda förloppen skuggar varandra och glider allt mer ihop.
Johansson skriver nära sin huvudperson, tar sig lätt och säkert in i hennes varseblivning och stämningar. Vi får i detalj följa hur en själ havererar och detaljer och stämningar från sjukdomen lyfts lika obesvärat in i beskrivningen. Han är extremt observant men allt blir liksom hängande i luften, det får liksom inte riktigt fäste i texten och vittnar mer om splittring än om närhet.
Det är alltså en på alla sätt övertygande, ja glänsande studie av en själssjuk människa som svajar, faller och går i bitar. Vi får i ovanligt hög grad syn på denna sjukdom, vilka uttryck den tar sig och hur den arbetar. I den meningen kunde Kricket vara en läkarjournal.
Men till slut börjar jag ändå önska mig något mer, något större. Och det är som om berättaren får samma tanke. Plötsligt låter han Kerstin dö, återfödas och uppstå under egendomliga former och börja leva ett annat liv. Han flyttar sonen till Istanbul och hoppar femton år framåt i tiden; den som berättar historien börjar nästan uppträda lika snurrigt som Kerstin.
Kricket är alltså en sorts vittneslitteratur från de brustna själarnas rike. Beskrivningen är som sagt knivskarp men vi möter i varje ögonblick en annorlunda värld än den vi lever i och de lagar som gäller för oss. I Kerstins värld finns inga lagar alls. Men berättelsen har samtidigt en sorts poetisk glans. Plötsligt ser Kerstin hur Claes, maken, förvandlas till en soldat i Karls arméer som klafsar runt i källaren under huset i Kungälv.