Teaterscenen behöver sarger, nyspolad is och skådespelare med skridskor. Teatern ska skildra den tid vi lever i och hur denna samtid tar sig uttryck. Det inser Västerbottensteatern som satt upp dramatikern och Kirunasonen Erik Norbergs pjäs Istid. Den handlar om idrotten och samhället kring idrotten.
Här är idrotten ishockey och det är väl naturligt för Västerbottensteatern med hemstad Skellefteå. I centrum för berättelsen står den unge ishockeymålvakten Viktor och hans mamma Eva. De bor i staden där ishockeyn är allt, nästan en religion för en stor del av invånarna.
Mamma Eva har ett sprucket förhållande bakom sig och lever i en besvikelse över sin egen oförmåga. Man anar hennes sorg över bristen på mod. Det kompenserar hon med att matcha sin son, att han ska bli en ishockeystjärna. En vinnare! Det är han som ska förverkliga hennes drömmar och hon talar hela tiden om "vi".
Det lär vara ett vanligt fenomen inom ungdomsidrotten, att barnen ska förverkliga föräldrars brustna drömmar och det är värt att dramatisera. Erik Norberg går vidare och speglar också samhället kring idrotten. Vinnarsamhället, om solidariteten och hur det gått med den i "Sveriges mest socialdemokratiskan stad".
Där idrotten finns, finns också pengarna, pengarna som kan deformera och döda idealiteten. I pjäsen finns den duktige knattetränaren som köps av stadens storlag och förvandlas från den omhändertagande ledaren till en kaserngårdens överfurir.
Erik Norberg har skrivit ett manus som håller från första tekning till sista hesa Fredrik och hans grundläggande goda hantverk förvaltas så fint av regissören Olle Jernberg och av alla fyra skådespelarna.
Detta drama fångar också den som befinner sig långt ifrån denna idrottsvärld och aldrig försökt kompensera sitt eget tillkortakommande genom en dotter eller son.
Sedan finns där också Helena Weegars scenografi. Den är till synes enkel men så rätt, kryddad med spännande ljus- och ljudsättning. Och här går det verkligen att åka skridskor!
Jovisst behöver teatern lite nyspolad is och vi brister i skratt när en liten ismaskin släpps in efter första akten, eller "perioden" som akten i denna pjäs naturligtvis kallas.
Sedan återstår bara att för norrbottningarnas skull önska att fler teaterföreningar än Haparandas ber grannlänets länsteater om ett gästspel av denna utmärkta och underhållande pjäs.