Visionären Greider vill ut ur skuggan
BOKDet måste finnas en väg ut ur det här samhälletGöran GreiderOrdfront
Foto: David Magnusson / SvD / SCANPIX
Trots det fortsätter vi att färdas i hundrafemtio nerför återvändsgränden.
Kanske dags för en annan väg?
Göran Greider, tidigare kommunist och numera socialdemokrat till vänster, är en av politikens få visionärer. I en ängslig tid när partierna (med något undantag) samlas runt en outtalad mittpunkt och skiljelinjerna dras på fotnotsnivå vågar Greider dra fram så omoderna ord som "systemkritik" och "jämlikhet".
Utan att för ett ögonblick flytta blicken från det konkreta och faktiskt möjliga.
Greiders nya bok är en politisk självbiografi. På sitt karaktäristiskt flyhänta vis berättar författaren om tonårstidens politiska uppvaknande, om hur han med sorg såg det optimistiska men idag så hånade sjuttiotalet förbytas i ett apatiskt åttiotal, sedermera i ett krisens nittiotal och tjugohundratalets Bush-militarism.
Under tiden blev han reformist. En marxistiskt grundad debattör som insåg realpolitikens styrka och de sköna teoriernas begränsningar.
Nu har debattören ett förslag. Istället för nyliberalism och avregleringar önskas mer samarbete och offentligt ägande. Statliga banker, högre skatter, tillväxt på noll procent, ett tak för hur mycket koldioxidutsläpp varje person får orsaka och mycket annat. Marknadsekonomin har sin plats, men i strama tyglar.
Nyckelordet är jämlikhet. Politik ska jämna ut orättvisor genom att inte bara ge lika möjligheter (exempelvis allas rätt till utbildning) utan ett jämlikt utfall.
Kvotering är en sådan metod. Starkt progressiv skatt en annan.
Om man som Greider, och jag, tror att jämlikhet är något gott i sig, att ojämlikhet leder till splittring och sämre möjligheter för de sämst ställda, har Sverige gått bakåt sen 1981.
1981 var lönegapet mellan en vd och en industriarbetare det minsta någonsin.
Vad hände?
Det mest avgörande, enligt författaren, är att industriarbetarna blivit färre. Arbetarrörelsen förlorade därmed sin största och mest välorganiserade grupp.
Idag är arbetarklassen (Greider fortsätter att använda ordet, men syftar nu på alla som saknar makt och kapital) större än någonsin, men söndrad och splittrad i små fackföreningar och enmansföretag.
Under läsningen pendlar jag mellan två lägen.
Ibland är jag med Greider, hans analys av regeringens svar på finanskrisen (märk hur Anders Borg kritiserar bonusarna, men aldrig kapitalismen i sig) är lika nykter som knivskarp.
Men ibland stöts jag bort av det omvända klassföraktet. Den odefinierade "medelklassen" utmålas som konsumtionskåta, ängsliga borgarbrackor. Alternativt, om de tillhörde sjuttiotalets vänster, som boklärda akademiker utan kampvilja.
Om jag ändå till sist ställer mig i Greiders ringhörna är det tack vare hans okuvliga energi. Kärleken till tankesystemen och argumentationen smittar, jag inser snabbt varför han bjuds in till vartenda debattprogram i Sverige.
Trots vissa luckor (var är informationsteknologin och integrationen?) är hans bok en provokation mot alla som tror att vägen vi färdas är den enda möjliga.
Så jobbar vi med nyheter