Helvetet, Skärselden, Paradiset. Kan inte varje dag egentligen vara en provkarta på samtliga tillstånd? Dan Gustavssons poetiska studium av Dante Alighieris Den gudomliga komedin är ett mycket märkligt diktprojekt, där Gustavsson kommunicerar så till den grad med sin förebild, att jag kommer att tänka på flera metaforer. Till att börja med dokumentförstöraren, som strimlar urkunderna och delar upp stoffet i beståndsdelar. "Partiklarna", d v s dikterna, fungerar som ett batteri av knivar som sprättar upp den nästan 700-åriga Komedins moraliska grundvalar, men även dess praktiska innehåll. Resultatet är en slags sorteringsmaskin, där Gustavsson tydligt skiljer mellan tidstypiskt stoff och tidlöst sådant. I processen försvinner också det mesta av Alighieris retorik, till förmån för klarspråk. /127.2 Amputerar de/handen så inser du hur/stympat de tänker. /127.3 När handen blir van/ vid brott, säger domaren,/måste den kortas./
En annan metafor för Gustavssons metod är släggan, som krossar den historiska yta som ett nästan 700-årigt verk med nödvändighet har. Då som nu är det människorna som förpassar varandra till både helvetet och skärselden. På Alighieris tid var det fortfarande Gud som tog hand om Paradiset. I vår tid fungerar just den metaforen annorlunda. Gustavssons paradis är ligger inte på någon metafysiskt avlägsen höjd, utan uppstår i närheten av de älskade: /187.1 I lövsprickningen/smyger Carla bland träden/i sin älvmantel./
I Alighieris Komedi letar Dante efter sin själ. Beatrice representar anima, den feminina aspekten av det manliga psyket. Inte förrän anima är införlivad hos mannen, kan något verkligt skapande ske. De olika stadierna i Komedin följer den alkemiska processen, för att nå sin höjdpunkt i ett transcendent stadium, med det praktiska namnet Paradiset. Gustavsson verkar föredra en icke-linjär process, där möjligheten till Paradiso finns hela tiden, såväl som till syndafall och rening. Det är genom kropparna som detta kan ske. /262.2 Lämnar du sängen/är allting defekt som här/är perfekt, kära./ Eller: /328.2 Tror du verkligen/att jag kan skriva detta/utan att älska?/
Dantepartiklar är virtuost skriven, ofta politiskt skarp, och betydligt mer än en törntagg i sidan på mänsklighetens och människans destruktivitet. Inferno är på det sättet ingen teoretisk plats, och Satan bär i allra högsta grad ett mänskligt ansikte. Gustavsson ägnar också ett viktigt avsnitt av boken åt en elegi över sin mor som dog 2006, i den Tornedal, där Gustavsson växt upp, men inte längre bor kvar.