– Det känns helt fantastiskt. Jag har slitit för det här, säger hon.
Klockan är nio på fredag morgon och det är fortfarande decembermörkt ute när NSD ringer på dörren hemma hos Liz Wennberg. Familjens hund Sixten möter oss i hallen med misstänksamma skall medan Liz tar emot blomsterbuketten från NSDs kulturredaktör Jan Bergsten, som läser upp juryns motivering:
”Till en orädd, urbant norrbottnisk författare, som sedan debuten 2010 med ”Punkpapporna”, publicerat ytterligare fyra böcker. Som författare är Liz Wennberg orädd, fantasifull och målmedveten i sitt skrivande, vilket gett henne en stor och entusiastisk läsekrets”.
Hur känns det?
– Det känns helt fantastiskt. All tid jag har lagt ner på att skriva, jag har skrivit på julafton, alla luckor det har funnits. Det känns så himla fint att det har lönat sig, säger Liz Wennberg och berättar att hon ”inte varit duktig i skolan”.
– Jag har inte kunnat skriva korrekt, jag har fått kämpa jättemycket med språket, med det grammatiska och verkligen fått lära mig från grunden, så jag har slitit för det här.
Blev du förvånad över att du fick priset?
– Ja, absolut. Det är en vinst för mig att bara ha blivit nominerad. Det känns som att jag fått Nobelpriset bara av att någon velat nominera mig.
Liz Wennberg kommer ursprungligen från Överkalix men flyttade med familjen till Luleå för knappt två år sedan. Hon beskriver sig själv som ”en ödmjuk människa som inte tar något för givet, glad i nuet”.
Hon berättar att hon ”alltid älskat att skriva”. När hon skulle flytta hittade hon gamla brev från högstadietiden där hon skrivit till sin nuvarande man att ”jag hoppas att jag ska bli författare”.
– Jag blev så glad att jag omedvetet har följt den här drömmen.
Hennes första bok, barn- och ungdomsromanen Punkpapporna, kom ut 2010 och handlar om två pappor som flyttade tillbaka till Sverige från London med sin gemensamma dotter. Boken följdes upp av Punkpapporna i London, 2013, och samma år kom ytterligare en barnbok, e-boken Texas, som Liz beskriver som en ”poetisk barnbok som handlar om kärlek, livet, döden och svårigheter”.
Böckerna om Punkpapporna visar en annan bild än den av den gängse kärnfamiljen. Hur kom du på idén till de böckerna?
– Jag har haft inställningen att ”varför inte?”. Varför ska det vara så naturligt att man ska skriva om mamma, pappa, barn, Volvo, villa och Golden Retriever? Jag tror att det var så jag tänkte, nu ska jag skriva en barnbok och punkare är häftigt.
Samma år som Punkpapporna kom ut, gavs också hennes första diktsamling ut, I ett grovt rep. Och i oktober var det dags för ytterligare en diktsamling, Det är det svarta du känner smaken av.
Vad tycker du är roligast att skriva?
– När jag började skriva tänkte jag; ”jag skriver för barn, det är ju enkelt”. Och jag hade jättefel. Sedan har jag skrivit tre romaner som inte är utgivna. De är nog inte särskilt bra. Men det var jättekul att skriva och fort gick det. Sedan måste jag säga att poesi är riktigt, riktigt häftigt. Du är så fri i uttrycket. Om jag skriver för barn måste jag tänka till litegrann men i poesin är du fri på ett helt annat sätt. Det tycker jag är jättekul, säger hon och beskriver sin egen lyrik som ”rakt och pang på”.
Men trots att hon gett ut både ungdomsböcker och diktsamlingar läser hon ”väldigt lite” själv.
– Jag är en icke läsande författare. Jag har aldrig läst, nästan. Jag skäms nästan att säga det men det är dagens sanning.
Men poesi fastnade hon för, och hennes egna litterära förebilder är poeterna Kristina Lugn och Ulf Karl Olov Nilsson. Hon beskriver det hon läste av Kristina Lugns poesi som ”jättehäftigt” och UKON som ”frigörande”.
– Sedan var jag på Röda Korset och hittade en diktsamling av Ulf Lundell och jag inser ju vilken människa han är och vad mycket han har att berätta.
Planer finns på en uppföljare till Punkpapporna, men hon skriver också på en barnboksserie tillsammans med en medförfattare.
– Det är riktigt roligt och lärorikt. Även om det inte skulle bli något är det en så lärorik tid att få göra det.
Finns det någon röd tråd i ditt författarskap?
– Ja, i och med att jag alltid försöker lyfta samhällsgrupper som inte alltid syns i litteraturen.