Under de senaste veckorna har våra massmedier kunnat rapportera att ”EU60” firar jämnt, nämligen 60 år. Till dagens officiella bild hör diverse ceremonier vid Capitolium i Rom, och då med hänvisning till att det är Romfördraget som blir ihågkommet. Om fördragets bakgrund, historia och uppnådda resultat berättar amerikanen Joseph E Stiglitz, en världskänd ekonom med imponerande meritlista. Hör bara: han blev ekonomipristagare 2001 till Alfred Nobels minne och har varit ordförande i president Bill Clintons ekonomiska råd.
Ska vi därför sammanfatta boken redan nu så har den skrivits av en internationellt erkänd amerikansk ekonom. Han har valt att kritiskt syna Europas ekonomiska framtid utifrån den gemensamma euron. Den granskningen blir inte nådig vare sig gentemot politiker eller kollegor.
Förhistorien kan på ett sätt tyckas vara kort. En ny framtid skulle byggas upp efter 1945, Europa var sönderbombat, ekonomin var i botten men förhoppningar om en bättre framtid genom samarbete, ekonomisk integration och bestående fred fanns trots allt. Ett första steg togs i form av Kol- och stålunionen, ett annat med Romfördraget från 1957 som skapade den europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG), även kallad den gemensamma marknaden.
Denna europeiska union har sedan stegvis vidgats, från ett halvdussin till med tiden ett tjugotal medlemsstater. Det är också viktigt att skilja på två begrepp, dels eurozonen, dels euroområdet. I det förstnämnda gäller gemensam valuta, den så förkättrade euron.
Enligt Stiglitz finns det all anledning att använda ordet förkättrade. Tanken var god: ett enat Europa får större inflytande på världsscenen, ett användande av euron främjar integrationen och därmed freden, liksom att euron med sin dagliga användning påminner om den europeiska identiteten. Därtill förekom en rad mera utpräglat ekonomiska argument som kan uttryckas genom ett något krångligt citat: ”Tätare ekonomisk integration leder till snabbare ekonomisk tillväxt, byggt på idén att större marknader medför höjd levnadsstandard tack vare skalekonomier (produktionskostnaderna per enhet minskar i takt med att produktionens skala ökar) och utnyttjar komparativa fördelar (effektivitetsvinster uppstår om varje land specialiserar sig på sina starka sidor i förhållande till andra länders).” Betydligt oftare hör man en annan version av EU:s grundtanke, att både kapital och arbetskraft ska tillåtas fritt röra sig över gränserna.
Stiglitz underkänner åtskilliga av dessa tankegångar, och särskilt då valutaunionen vilket medför att nationella ekonomier till varje pris skall pressas in i en gemensam ram. Enskilda länder går helt enkelt i otakt med varandra, och Grekland, Spanien och Portugal nämns som stater i ekonomisk kris medan Tyskland anses ha varit alltför framgångsrikt och helt enkelt dominerar Europa. Stiglitz laborerar med olika lösningar, som att istället för gemensam euro skapa exempelvis en flexibel euro, något av en ”nordeuro” och en ”sydeuro”. Detta skulle bättre motsvara de skilda ländernas reella ekonomiska situation idag.
I dagarna har också våra massmedier meddelat att efter Brexitomröstningen har nu Storbritannien kommit med sin officiella ansökan om att få lämna EU. Är detta något positivt? Osvuret är förvisso bäst. Man kan åtminstone tolka Stiglitz som att förändringar i EU är nödvändiga för att unionen ska överleva och därtill få en blomstring. Det innefattar inte bara tal om högre bruttonationalprodukt utan även att demokratiska värderingar hålls i heder. Medborgarna bör vilja vara med i unionen på grund av det välstånd detta medför.
Så långt har vi följt beskrivningen av Europa sett med en amerikansk ekonoms ögon. De kan vara en nyttig perspektivförändring – och allra helst önskar man att både amerikansk och europisk uppfattning ska kunna mötas i en balanserad redovisning.
Detta är en bok om sammanlagt 416 sidor, varav ungefär 70 redovisar Stiglitz notapparat. Där avslöjas den påtagliga slagsida som texten har till amerikansk favör. Det känns trångsynt att behandla Europa, låt vara i svensk översättning, på detta sätt. Noterna avslöjar att bidrag på exempelvis tyska och franska, spanska och italienska i ämnet ”Europa” tycks saknas. Jag tolkar detta som att en amerikansk professor finner det tillräckligt med enbart engelska i sin forskning om Europa. Mera bestämt uttryckt: andra göre sig inte besvär.