Vilket paket med energi!
Teaterhögskolan i LuleåDissocialiaManus: Anthony NeilsonRegi: Hilmar JónssonI rollerna: Erik Borgeke, Maurits Elvingsson, Ellen Fosti, Johanna Granström, Philip Hughes, Nadia Hussein-Johansen, Oscar Skagerberg, Emelie StrömbergGenrep 20 mars
Foto:
Om det nu är tufft att ta sig in på denna gedigna utbildning kanske man kunde säga att det också är en stor urladdning att ta sig ut. Hur som helst är det nu tid för det stora examensarbetet då avgångsklassen spelar den något bisarra pjäsen Dissocialia.
Allt igenom är det här ett enormt energipaket som formligen exploderar, ett lyckat slutprov där vi i en timme och trekvart får åka en slags accelererande rulltrappa rakt ner i en manodepressiv dröm. Det är nästan så att man som åskådare är en aning utmattad efter färden.
Själva manuskriptet av britten Anthony Nielson tycker jag att man kan beskriva som en tvångströja på avigan. Sömmarna är utåt och det går inte att komma loss. Pjäsen är relativt nyskriven och hade urpremiär i Edinburgh 2004 och har vad jag vet bara satts upp i Sverige en gång förut.
På ytan kretsar det hela kring en borttappad timme. På en flygresa mellan USA och hemma har den unga kvinnan Lisa på något märkligt vis tappat bort 60 minuter någonstans över meridianen. Livet hemma har nu därför blivit aningen kaotiskt, och för att få tillbaka denna förlorade tid uppmanas hon av en något diabolisk filur i urmakarbranschen att söka sig till landet Dissocialia. Med hiss åker hon ner i denna upp-och
-ner-och-bak-och-fram-värld där de människor hon möter blir allt mer skruvade - en våldtäktsbenägen syndabock, säkerhetsvakter med urusel självkänsla, en hittegodsavdelning som tappat bort sig själv - bara för att nämna några. Ett krig pågår också där den svarte hundkungen redan utplånat den västra delen av landet.
Bomber briserar och allt kulminerar i ett varmkorv-med-bröd-krig. Smulor och slamsor över hela scenen. Ett amoralens drömvärld, tänker jag mitt under föreställningen då det också plötsligt slår mig att Teaterthögskolans elever tagit sig an en verkligt bänglig text full av trampminor och snubbeltråd. Men är det slutprov så ska det kanske inte heller vara enkelt.
För regin svarar Hilmar Jónsson från Island. Han var här även 2005 och satte upp Det kalla barnet med den avgångsklassen. Då som nu med stor behållning, får väl tilläggas. Och registilen känns igen.
Botemedlet mot snubbeltråden får väl sägas vara kropp. Tolkningen är mycket fysik och utstrålar en sådan kraft och energi att man, som jag nämnde inledningsvis, nästan blir matt som åskådare. Och även om den här pjäsen har en huvudperson och kretsar mycket kring Emelie Strömbergs rollfigur Lisa, så har föreställningen ändå en tydlig atmosfär av helhetskänsla och samspel. Det är väldigt sammanhållet och tappert. Jag tror aldrig jag har sett en föreställning med sådan kraft tidigare.
Som publik sitter man så nära skådespelet att man skulle behövt läsglasögonen med sig. Minsta mimik och kroppsrörelse är filmiskt synlig och avslöjande. Men närvaron hos alla är total och jag känner mig nästan ödmjukt tacksam efteråt för att skådespelarna verkligen gett allt. Ett sådant engagemang är en mätt recensent som jag inte värd. Finns det någon sparbössa någonstans så att man kan lägga en hundring extra för den här föreställningen!?
Det enda jag saknar i gestaltningen är den lite djupare läsningen av manuskriptet. Här vill jag inte avslöja för mycket av handlingen, varåt det bär iväg. Men drömvärldens egentliga uppenbarelse, tokeriernas mening och vilja hos huvudpersonen, skulle jag vilja ha sett mer av. Eller i vart fall en tolkning av dess innebörd. En läsning som kanske mognar sedan pjäsen spelats några gånger.
Dissocialia spelas på Teaterhögskolans egen scen, granne med Norrbottensteatern, endast till den åttonde april. Biljetterna är billiga, upplevelsen speciell och behållningen stor. Resten är förstås upp till folket.
Så jobbar vi med nyheter