Den kunde avfärdas som svart 50-tals diskbänksrealism, men det ryms ju inte ens en riktig diskbänk i familjen Youngers lilla, slitna lägenhet. Och familj, förresten, här trängs flera generationer på samma lilla golvyta: änkan och familjeöverhuvudet Lena, hennes dotter Beneatha, sonen Walter med hustrun Ruth och så deras son Travis.
Det är i en tid när den afroamerikanska medborgarrättskampen börjar ta fart och det föds drömmar om en bättre tillvaro. I den svarta familjen Yonger dröms det och mest drömmer sonen Walter. Han vill med en kompanjon öppna en spritbutik och han drömmer om att sitta på kontor, framträda på konferenser och åka i en svart limousine med vita däcksidor, nej han ändrar snabbt till svarta däcksidor.
Hans dröm kan förverkligas av försäkringspengarna efter familjens döde far, de som mamma Lena varje dag väntar att brevbäraren ska komma med. Försäkringspengarna ska också betala dottern Beneathas utbildning till läkare och sist men inte minst betala ett hus med liten trädgård i ett bättre område.
Så lever drömmarna i familjen Youngers vardag medan de arbetar som enkla tjänare hos vita familjer. Walter drömmer mest och hans stora dröm får pengarna att rinna iväg och är nära att kosta familjens stolthet som de försvarat trots fattigdomen: att inte låta sig köpas, bli döda inuti.
Det här är en berättelse som tålt sina snart 60 år och som ger en så livfull och gripande inblick i de svarta Amerikas 1950-tal. Lorraine Hansberry skrev pjäsen som 26-åring och det är ur ett ungt kvinnligt perspektiv den berättas. I hopplösheten är kvinnorna de stadiga människorna att hålla sig i. Visserligen drömmer de också, men de står kvar på marken, eller snarare köksgolvet. Det är männens drömmar som tappar fotfästet och inte får nog takhöjd.
”A Raisin in the Sun” är originaltiteln på pjäsen som hade urpremiär på Broadway 1959. Den fick priset 1959 som årets bästa pjäs. Lorraine Hansberry var den första svarta dramatikern och den yngsta någonsin.
Trots att ”A Raisin in the Sun” blev en klassiker på Broadway har pjäsen aldrig tidigare getts på svenska scener och man undrar varför. Den har ju allt som en bra pjäs ska ha. Historien byggs upp under berättelsens gång, personerna får nya dimensioner, sympatierna växlar för de olika familjemedlemmarna och så det där slutet som inte är så enkelt lyckligt utan bär på det där med stoltheten vars värde inte kan räknas i dollar och cent.
Det som skildras är 1950-talets rasistiska USA och en tid när rasismen börjar ändra skepnad, blir mera sofistikerad. Och den finns ju samtidigt där i nyhetsrapporteringen 2016, om hur polisen i Chicago skjuter svarta och hur svarta ständigt utsätts för identitetskontroller. Det är den våldsamma rasismen, i pjäsen kan vi se den finurliga varianten.
Kanske har Sverigepremiären dröjt i brist på en lämplig ensemble. Det skulle knappast passa att vita skulle ikläda sig dessa roller i den lilla Chicago-lägenheten. Nu verkade tiden och skådespelartillgången mogen för det som nu fick den svenska titeln ”En druva i solen”. Och inte minst en regissör som förstår att tolka Hansberrys manuskript: Josette Bushell-Mingo. Hennes regi har norrbottningarna kunnat ta del av i flera andra pjäser de senaste åren.
Sedan får Josette Bushell-Mingo aktörerna på scenen att lysa. Mest lyser Kayode Kayo Shekoni, som här förvandlats till en åldrad mor och farmor. Vilken teaterdebut för denna firade sångerska med melodifestivalförflutet!
Och sedan alla de andra som så skickligt och inkännande bär upp sina roller. Kanske då mest David Lenneman som den mest drömmande Walter.
Allt utspelar sig i ett kök som Lotta Nilsson givit en rå prägel. Det är nästan som hon tagit till paneler från 1960-talets omålade hus på den finska landsbygden. Grått och strävt, men där solljuset får sippra in i det dunkla köket och ge näring åt drömmarna.