Det nämns nämligen ”upplagor” som är rent häpnadsväckande för sin tid, låt vara att definitionen förefaller vara något svävande och att man räknar med totalsiffror för den svenskspråkiga utgivningen. Men vad sägs om den stora genombrottsromanen I Marsfjällets skugga och 290 000 ex, fortsättningen Fjällfolk med nästan lika hög notering eller 256 000 ex samt Undan frostpiskan med imponerande 216 000 ex. Dessa titlar såg också dagens ljus under krigsåren i stort, nämligen 1937-42.
Hur ska man förklara framgången? Låt oss antyda några faktorer: Nordh var på både gott och ont en folklig författare, en vildmarksromantiker, ja ibland har man sagt en motsvarighet till Sigge Stark och hennes följetonger i veckopressen.
Nordh producerade vildmarksberättelser och äventyr där ”fjällfolksböckerna” handlar om nybyggarna vid Marsfjället. Annat skulle följa och totalt blev det 27 titlar.
Man kan också säga att ämnet vildmark låg i tiden. Tänk bara på Einar Wallquist som debuterade 1935 med Kan doktorn komma?. Den boken följdes av en lång rad på samma tema, snarast berättelser om livet i den väglösa ödemarken där "doktorn" på sjukbesök svävar över landskapet.
Bernhard Nordh liksom Wallquist kom till sin litterära provins utifrån. Om Wallquist hade rötter hos bruksägare i Dalsland så var Nordh en statarpojke från Uppland. I ålder var Nordh lika med Eyvind Johnson, båda var nämligen födda år 1900. Men en bestämd skillnad fanns. Johnson gick ut i världen, ut i europeisk historia och klassisk kultur likt i eposet Strändernas svall. På lokal nivå stannade han vid norra stambanans byggande och Romanen om Olof. Där rör han sig litterärt mellan Luleå, Björkelund i Boden, Sandträsk och Murjek.
Nordh däremot förälskade sig i fjällvärlden och då trakterna väster om Vilhelmina. Man brukar tala om Kultsjödalen och det litterärt klingande namnet Marsfjället. Han skildrar Lars Pålsson som dels etablerar sig som nybyggare i Marsliden, dels upplever en rad förvecklingar när odlingsgränsen infördes 1867.
Den statligt påbjudna gränsdragningen för att skilja nybyggarnas land från samernas gav som sagt komplikationer. Att leva på enbart jordbruk var knappast tänkbart i Marsfjällets skugga, att avstå från jakt och fiske utifrån myndigheternas krav gick inte heller. Då återstod bara någon form av samexistens mellan folkgrupperna.
Allt detta skedde en gång i väglöst land, likt vad fallet var även i Wallquists Arjeplog. Men numera gäller andra tider. Radions väderrapporter nämner ibland Marsliden och aktuell nederbörd. Nu finns väg naturligtvis till byn, likaså åretruntboende och sommargäster. Saxnäs är idag den närmaste tätorten och skymtar likaså i Fjällfolk. Även Fatmomakke beskrivs men ligger numera vid reglerade vatten. Allt detta betyder att förändringen är stor från då till nu om vi med då menar åren kring 1940, när Nordh som mest ägnade sig åt Kultsjödalen.
Det räcker inte med att tala om avsaknaden av vägar. Nordh hade likaså flyttat med sin familj till Gamla Uppsala men var själv inkallad inte mindre än åtta gånger under kriget.
Han kom också att engagera sig i dåtidens nära nog folkrörelse, nämligen ”Finlands sak är vår”, men inte som frivillig soldat utan som journalist. Han ville helt enkelt söka sanningen, och då helst hos svenska frivilliga liksom bland krigssjukhusens ryska soldater. I det sammanhanget gick det snett för Nordh. Han rapporterade som det sades i alltför ryssvänlig anda, och detta i en tid när t ex tidningen Norrskensflamman belades med transportförbud. Det hela slutade med att Nordh tystades av militären.
Istället ägnade han sig åt exempelvis upplandsromaner som Tösen på Valtomta. Det välkända vildmarksinslaget tog dock inte slut. År 1942 kom Nybyggarna vid Bäversjön och året därpå fortsättningen Starkare än lagen. Men visst var de tidigare succéerna över, eftersom i fortsättningen upplagorna inte passerade 100 000 ex.
Så åter till 2013. Marsliden och Fatmomakke står i centrum liksom att Nordh numera hedrats med ett eget litterärt sällskap. Först tar vi Marsliden. I sluttningen mot sjön ligger en enkel timrad stuga med snedställt vindskydd. Det är den s k Lars Pålssons stuga, dock inte den äldsta.
I Marsfjällets skugga beskrivs en ännu enklare variant: ”Störarna slog han ned i marken på ena sidan om den stora granen, fäste en stång i trädet, svedde vidjor och band fast andra störar till ett snedtak. Mellan störarna flätades granris, så det blev både väggar och tak, och Britta band ihop en stor björkrismatta och lade in golv.” Visst är det enkelt så det förslår, som om inte dagens minnesstuga skulle vara nog, med öppen spis, trebent gryta och laggkärl.
Så följer Fatmomakke. Det är en gammal samisk samlingsplats, med på sin tid kyrkkåta som ersattes av ett timrat sexkantigt kapell vilket i sin tur följdes av den nuvarande kyrkan från 1884. Där finns koniska kåtor i trä, Frälsningsarméns bönekåta samt länsmansstugan, till en början avsedd för tillresande präst och annan överhet. Och så naturligtvis en kyrkogård. Ska vi jämföra med norrbottniska förhållanden så rör det sig om en lappstad med tillägget länsmansstugan som behövdes eftersom där inte fanns fastboende. Men i grunden återfinns kyrkstadens funktioner: marknad, kyrkobesök, ting och skatt samt socialt umgänge.
Här är historiskt sett nybyggarna ett tillskott till det samiska samhället. Här skedde enligt Fjällfolk den stora uppgörelsen utifrån motsättningarna om odlingsgränsen. Idag – då återfinns på kyrkogården ett medelålders par från Sundsvallstrakten. Han inspekterar graven och hon ägnar sig åt en liggande gravsten, fyller i en text rörande en bortgången kvinnlig släkting med lokala rötter i 1930-talet. Tiden allt förlikar, brukar man säga. Det gäller även i Marsfjällets land.