Än krångligare tycks det bli om man börjar tala om landskapsvapen och länsvapen eller om landskapsblomma och landskapsmat. De båda senare avfärdar vi redan inledningsvis eftersom åkerbäret ingår i en helt annan begreppsvärld och maten inte entydigt är lika med pitepalt, surströmming eller suovas!
Vi börjar med landskap och län. Landskapet är den äldsta enheten och egentligen ett historiskt begrepp. Människor bosatta i ett avgränsat område utifrån geografiska och kulturella särdrag, där man idag kanske skulle säga en region, tillhörde ett landskap med egna lagar, lagmän och landsting. Det senare får inte sammanblandas med nutidens landsting, där som bekant främst sjukvård står på agendan.
Från medeltiden finns nedskrivet särskilda landskapslagar som Upplandslagen och Hälsingelagen. Den sistnämnda fick även gälla för kustlandet norr om Hälsingland, således i ett Stor-Hälsingland, som innefattade vad vi idag skulle kalla för Västerbotten och Norrbotten. Från mitten av 1500-talet framträder detta nordliga kustland som en enhet, landskapet Västerbotten.
I mitten av 1600-talet ersattes landskapen av län, d v s förvaltningsenheter under ledning av en nyskapad överhetsperson, en landshövding. Tidvis var nästan hela Norrland samlat till ett Västernorrlands län med residens i Hudiksvall.
Snart börjar Västerbottens län nämnas för kustlandet från Umeå till Torneå och då ibland med huvudorten Umeå, ibland Piteå, d v s Öjebyn. Detta Västerbottens län motsvarade i stort det äldre landskapet Västerbotten.
Om vi på det här sättet kan skissera både landskap och län börjar vi äntligen närma oss den inledande frågan, hur skiljer man de båda åt? Svaret blir att åter dyka ned i vår historia.
Utgångspunkt kan vi ta i det nuvarande länsvapnet för Norrbotten. Gör en promenad till residenset i Luleå och titta på vapnet ovanför huvudingången.
Där sitter en vapensköld med två huvudmotiv, dels landskapet Västerbotten med den springande renen mot bakgrund av en stjärnbeströdd himmel, dels landskapet Lappland med den myndigt stående vildmannen. Tillsammans utgör detta Norrbottens länsvapen.
Så förflyttar vi oss till länsgränsen där den skär E 4:an söder om Jävre. Där återkommer vapenskölden med ren och stjärnor och minnesmärkets text förkunnar att det är gränsskillnad mellan Norrbottens och Västerbottens län stadfäst 1810.
Vad vi ser är att Sverige och Finland gick skilda vägar från 1809. Som en följd av detta delades det gamla Västerbottens län, det med Umeå som residensort. Den norra halvan kallades för Norrbottens län och hade ungefär samma utsträckning som i dag men inledningsvis med Gammelstad som huvudort.
En detalj återstår att förklara i länsvapnet, nämligen vildmannen. Här får vi göra en utflykt i svensk och europeisk kulturhistoria, faktiskt, hör och häpna, till Skåne.
Mitt ute på Österlen reser sig Glimmingehus, en stenbyggnad som många kallar för Nordens bäst bevarade medeltidsborg. Besökaren fylls av denna storhet. I dagligstugan pep det i springorna, i riddarsalen högst upp skalv några smårutor för vinden. Och i skorstenskammaren står minsann ”vildmannen”, han som från sägnen känns så välbekant.
Detta är vildmannen, stenskulpturen med påk i handen, bindel kring det långa håret, dessutom pälsklädd eller snarare luden över större delen av kroppen.
Idag står han i trapphuset varvid traditionen ser honom som det övernaturliga i form av en jätte förbunden med borgbygget. Vem annan än en sådan rese kunde skapa detta hus, allra helst som det inte fanns användbar sten i närheten utan sådan fick skaffas från Bornholm eller Gotland och lämpligen då genom att jätten ibland hivade iväg bumlingar som kom till nytta vid bygget.
Vildmannen ingår även i det svenska Lapplands landskapsvapen. Där står han igen, med hår och skägg, ländkläde och påk över axeln. Dateringen är i det fallet enkel eftersom motivet återfinns på ett mynt från 1606. Hemvisten förefaller även den lättfattlig. Vildmannen som rå sälle men även som stor jägare eller kvinnokarl hör lämpligen till ett avlägset nordanland.
Så enkelt är det dock inte. Fascinerande perspektiv ger konstprofessorn Sten Åke Nilsson. Den gamla tolkningen att vildmannen har stått på borgens gavelkrön och då som ett motiv hämtat från det danska riksvapnet, kan lämnas åt sidan. Istället påpekar Nilsson att vildmannen snarare uppträder i nordisk konst från 1300-talets slut, då på korstolarna i Lunds domkyrka, och från 1600-talets början genom bl. a skulpturer på regalskeppet Vasa.
Vid sekelskiftet 1600 fick motivet en annan framtoning. Då hade köpmännen och herremännen på sina slott tröttnat på civilisationen. Något av en grön våg gick genom Europa norr om alperna, vildmannen visar kulturmänniskan vägen in i de djupa skogarna.
Tänkbart är att vildmannen på Glimmingehus ingår i en sådan strömning från sekelskiftet 1500. Byggmästaren och skulptören Adam van Düren från Rhenlandet skulle ha kunnat bära dylika impulser med sig. Visst är det fascinerande att redan då fanns civilisationskritik.
Så är vi tillbaka till vår egen tid. Landskap och län har vi kunnat uppfatta som enheter av olika ålder där Västerbotten, Norrbotten och Lappland får sin speciella framtoning på temat ren och vildman.
Slutligen: vad är att säga om landskapet Norrbotten? Det namnet är betydligt yngre. En namngivning sker i två steg. Under början av 1900-talet sker en pedagogisk nyordning. Länet Norrbotten från 1810 hade ingen klar motsvarighet vad gäller landskap. Därför sker en sekundär landskapsindelning.
För att göra den historien kort så kallas norra kustdelen av det gamla Västerbottens län, tillika kustlandet i det nya Norrbottens län, för landskapet Norrbotten. Därmed hade hela Sverige fått en enhetlig skolkarta med ”full pott”. Landskap och län låg i ett välordnat mönster till skolbarnens fromma.
Inte ens detta gjorde slut på diskussionen. Vi fick snart en uppväxande generation av länsbor som i skolan lärt sig landskapet Norrbotten. Lika entydigt påstod forskare och myndighetspersoner att det fanns ett historiskt landskap Västerbotten som sträckte sig ända upp till Tornedalen.
Allmänheten mobiliserades genom dagspressen, förslag skapades på ett nytt landskapsvapen och till sist kom beslutet. Enligt Norrländsk uppslagsboks formulering var länsdelningen 1810 orsak till förvirringen. ”År 1995 beslutade därför länsstyrelsen i Norrbottens län att för sin egen del officiellt erkänna N. som eget landskap.”
Därmed infördes också ett landskapvapen. I blå färg ser vi landskapets fyra stora älvar mynnande i Bottenviken medan i guld anges älvdalarna och bygden.