Boken Till vildingarnas land består inte av många ord. Men trots det är den, om man hårddrar det en smula, en riktig vattendelare. Ena halvan av dess läsare älskade boken högt och innerligt. Den andra halvan, framförallt den vuxna delen, förstod inte ett jota av vad den handlade om och blev skrämda av de suggestiva bilderna och framförallt - av vildingarna.
Hursomhelst. Bokens story är glasklar: Max trotsar sin mamma (kanske också ett missförstått monster?) och skickas i säng utan mat. I hans rum börjar en djungel plötsligt växa, ett hav brusa fram och Max seglar iväg till vildingarnas land.
Att vildingarna är otäcka otämjbara typer hörs redan på namnet. Att ankomsten till vildingarnas land beskrivs på följande vis gör inte saken mindre skrämslig:
"Där rullar de hemska varelserna med sina hemska ögon och visar sina hemska klor."
Max är dock tuffare än somliga tror, och tämjer de vilda monstren genom att stirra in i deras gula ögon utan att blinka en enda gång.
Och visst är vildingarna farliga om man inte hanterar dem på rätt sätt. Men de älskar Max, och vill så otroligt gärna behålla honom att de vägrar släppa iväg honom igen. Ett slags tough love - hårdkokt kärlek.
I filmatiseringen av Spike Jonze från 2010 blev monstren plötsligt mer lättbegripliga - och missförståndet ännu tydligare. Här var de också vilda, men än mer kärleksfulla, både mot Max och varandra. Det blev också tydligt att varje vilding representerade olika egenskaper hos Max, som det älskvärda, det irriterande, det skrämda, det egoistiska - allt det som gör en människa till en människa.