Den första föreställningen börjar tungt. Det enda som hörs är plankorna i Christinasalens scengolv som knarrar. Hela föreställningen leker med innebörden av vikt på olika sätt. Dansarduon börjar med tunga steg och först en stund senare kommer musiken in. Den är metallisk och kall, nästan jobbig. Det låter på samma sätt som det känns att skrapa fingernageln mot lacken på en bildörr. Dansarna möts aldrig, de dansar om varandra. Var och en med sin egen börda att bära. Mitt i allt tystnar musiken. Det enda som hörs är dansarnas tunga andhämtning.
Ännu en stund senare ändras ljudbilden totalt, det blir varmt och gult, musiken blir gladare. Dansarna rör sig med varandra, de hjälps åt och allt går lättare.
På en bom på scenen sitter ett antal dockor med ryggarna vända mot dansarna. Så kan det vara i bland, alla har nog med sitt, man vänder ryggen mot andra som också kämpar för det finns inte så mycket ork att man kan dela med sig av den till andra.
Om Tero Saarinens föreställning är rakt på sak utan krusiduller är Pontus Lidbergs föreställning Förvandlingar mer abstrakt och romantisk. Själv tycker jag den är svårtolkad. Jag tänker på allt man gör, alla förvandlingar man går igenom på mer eller mindre eget bevåg, för att passa in.
I en passage i föreställningen dansar ett par med varandra, i mitt huvud handlade det om ett kärlekspar. Plötsligt dyker det upp ännu ett par och dansar synkroniserat med de första, fast de här är svartklädda.
Jag tänker på skuggor och bagage. Allt det man tar in i ett förhållande och som antingen införlivas på något sätt i tvåsamheten eller, i värsta fall, gör att man går i sär.
Båda föreställningarna inklusive en 25-minuters paus, tar bara en timma och 21 minuter. För min del hade de båda akterna fått vara längre, så här i efterhand känns det som att det fanns mer att utforska. Ingen av föreställningarna kändes dock rumphuggen, men de ämnen som behandlas är oändliga.
Fick jag med mig något hem? Jodå, Tero Saarinens föreställning är aktuell i dag. Vi kämpar på, jobbar, lagar mat, tvättar, städar och försöker orka att roa oss ibland. Det är väl ingen nyhet att allt blir enklare om man hjälps åt men det är inte dumt att bli påmind om det då och då.
Om min tolkning av Förvandlingar delades av någon annan i publiken så tror jag definitivt att den framfördes vid rätt tillfälle. Christinasalen var full med unga danselever, mestadels flickor. Tjejer i den åldern då kanske flest förvandlingar görs för att passa in. Men en tjej på snart 30 som undertecknad behöver också bli påmind rätt ofta om att hålla fast i det som är jag.