Viktig bok om ett problem utan patentlösningar
BOKKokain. Drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla sammanLasse Wierup och Erik de la RegueraNorstedts förlag
Foto: Brennan Linsley
Lasse Wierups och Erik de la Regueras tegelsten, Kokain. Drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman, är en brett upplagd essä- och reportagebok. Det handlar om en produkt som emanerar från en liten oansenlig buske, Erythroxylum coca, belägen i de andinska och nordvästra delarna av Latinamerika.
Men titeln på den 500-sidiga boken hade lika gärna ungefär kunnat vara: Den enes död den andres...inte direkt bröd, men kanske, lattjo lajbans. Om man hårddrar det hela lite. För det var länge sedan jag läste en bok som så markant gör klart att människor lever i skilda världar, trots att de bebor samma planet.
Frågan om kokainets farlighet för dess konsumenter, är en röd tråd i boken. Svaren varierar förstås, men bokens författare menar att synen på frågan bland samhällets beslutsfattare präglats av hyckleri och osanning.
Kokaniet, som när det intas på det vanliga snortande sättet, orsakar långt ifrån så många dödsfall eller samhälleliga kostnader som den officiellt godkända drogen alkohol, hävdar de återkommande och hänvisar till rapporter och andra texter i den rika källmaterialet. Och skriver att "det är ett försvinnande litet antal av de uppskattningsvis 200 000 som svenskar testat kokain som fått varaktiga problem".
Men problem finns förstås och boken innehåller samtal med fleratalet personer som gått från att ha dragit i sig "kola" på helgerna, till att bli fast i suget efter "den där känslan", vilket ofta, enligt kokainisterna själva, handlar om att känna sig oövervinnerlig, cool, sexig med mera. En vanligt förekommande väg till drogen har dock gått via alkohol.
Lasse Wierup och Erik de la Reguera vill inte legalisera kokain i Sverige. De vill bara, vilket är bra, ha en debatt som är "ärlig".
Men för undertecknad och troligen många som läser Kokain finns det ett annat som är svårt att tugga i sig. Utan att för den skull känna sig befryndad med varken dåtidens eller nutidsens fundamentalistiska förbudsivrare. Först en rejäl och uttömmande debatt, sen...ja, vadå?
Innan den djuplodande debatten blir av kan man läsa Kokain. För frågorna kring drogen, som fler och fler bland så kallat vanligt folk också drar i sig, är av världspolitisk art.
Det vita pulvret som drogspanarna i Citypolisens Krogsektion i Stockholm allt oftare hittar i väskan hos festande flickor, är ett "dödens pulver" i Mexiko. Och i synnerhet i staden Ciudad Juarez, nära USA:s gräns, där kriget mellan några av kokain-kartellerna orsakade uppemot 8000 människors död under 2009.
Efter nedgången för Colombias stora maffia-syndikat med Pablo Escobars död 1993, är det Mexikos motsvariget som dominerar och styr kedjan från kokainproduktion, prissättning och - slutligen - distrubition/smuggling av den ytterst lönsamma produkten. Och efter NAFTA, frihandelsavtalet mellan USA, Kanada och Mexiko, 1994, står sig varje ärlig gränspolis slätt visavi den organiserade brottslighetens kontaktnät. Det är en skrämmande läsning hur ett samälle, en region, och kanske en stat, eroderas inifrån av jakten på snabba cash. Och jag tänker osökt på Roberto Savianos skrämmande bok, Gomorra, som handlade om maffian i Neapel
Men jag skräms också över den oförmåga eller likgiltighet som präglat både stater och världssamfund kring hur man ska hantera kokainets roll. Och med vilken enögdhet problemet behandlats.
Eller om det handlar om dolda dagordningar inom politiken?
Koka är inte kokain, sa Evo Morales, president i Bolivia sedan 2005 och tillika aymara-indian. Och visst har han rätt, från sin synvinkel. Kokan måste behandlas och genomgå en kemisk process innan det blir den i västerlandet i allmänhet och i USA i synnerhet så populära drogen.
Ändock är det problem att Peru, Bolivia och Colombia så domineras av koka och dess rusframbringande syster.
För samtidigt som bonden i bergen av tradition tuggar sitt kokablad och väntar på alternativa grödor att odla, kommer maktens utövare med oförståelse och död.
Vad göra då? Ja, ingen patetenterad lösning tycks finnas. De största problemen finns inte här (i Sverige), för att låna en mellanrubrik från boken.
Så sant, så sant, men allt hänger ihop, tror jag.
I Evo Morales Bolivia försöker makten minska på fattigdomen och genomföra en jordreform. I Colombia, världens nu största kokaproducent, gör man tvärtom och ger mer mark till de som redan har. Och med det följer fattigdom och inflyttning till städerna där tusentals arbetslösa riskerar bli grovarbetare åt kokain-maffiorna.
Även Mexiko går den colombianska vägen och militariserar desperat anti-drog-bekämpningen, i samsyn med grannen USA som har den största efterfrågan på kokain-kartellernas produkter.
Enögdheten blir sällan så uppenbar, som när man läser Lasse Wierup& Erik de la Regueras bok.
Läs Kokain. Drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman.
Den är både lärorik och viktig. Och handlar om ansvar.
Så jobbar vi med nyheter