Varför har ni blivit inbjudna?
– Vi ligger väldigt långt framme i arbetet när det gäller att involvera och utveckla teater för och med barn och ungdomar och det ger ringar på vattnet i branschen. Man kikar på oss och tycker att det är spännande att vi vågar ta ställning för det här området och satsa så hårt som vi gör på Norrbottensteatern. Vi har jobbat tydligt med att försöka inkludera unga i den professionella scenkonsten, både i vad som berättas och i hitta olika sätt att skapa scenkonst och inkludera unga i det arbetet. Vi vill flytta över makten från oss vuxna till den unga publiken.
Hur har ni gjort det?
– Vi har jobbat väldigt metodiskt och från biennalens håll tycker de att vårt arbete är så intressant att vi kan komma och visa på hur man också kan göra. Det blir inspiration till andra. För oss är det också spännande och ärofullt eftersom Bibu är Sveriges största biennal för ung scenkonst där alla befinner sig, både små och stora teatrar är där. Det blir extra intressant eftersom de dragit ned på antalet seminariepunkter och försökt förbättra utbudet så att det är svårare att komma med, så att vi blev utvalda dit tycker vi är kul.
Är ert sätt att arbeta unikt för landet?
– Det är en svår fråga. Men vi har jobbat med att försöka skapa breda sätt att nå publiken. Både ”Man vänjer sig vid det vackra”, och ”Vi hänger inte här, vi går runt” är unika på så sätt att vi inkluderat ungdomarna i våra arbetsmetoder och processen är unikt för det här projektet. Vi har jobbat väldigt brett på många olika sätt. Vi har träffat ungdomar i olika miljöer, både i klassrummen, vi har haft ungdomar på teatern, de har skickat in texter via nätet och vi har träffat ungdomar som vi har gjort djupintervjuer med för att få deras berättelser. Det viktiga för oss är att lyfta de unga människornas röster upp på scenen. Det är kärnan till att vi gör detta, de unga norrbottniska rösterna ska få plats både i det offentliga samtalet och på scenen.
Vad har varit utmaningen?
– För oss har mycket handlat om att fundera över hur vi ska förhålla oss till de berättelser som ungdomarna delat med sig av. Vi har fått alltifrån allmänna lätta berättelser om att vara ung, till dramatiska tunga historier. Hur ska vi ta tillvara på de berättelserna på scen när vi vet att många unga som sitter i publiken kanske känner personerna det handlar om, eller det kanske är de själva som tittar på det. Vi måste ha respekten för materialet och för ungdomarna och det är bland annat de frågorna kommer att prata om på seminariet.
Är det ett mer krävande sätt att arbeta på?
– Absolut. Många av frågorna som vi har haft med oss till ungdomarna handlar om vad som händer i deras värld. För vår del handlar det om att vi startat upp en ny verksamhet på teatern med fokus på unga, men vi kan inte som vuxna påstå att vi vet hur deras verklighet ser ut, utan vi måste ut till dem för att ta reda på det. När jobbet startade hade vi bara några saker klara för oss, vi hur lång pjäsen skulle bli, hur stor publiken skulle vara och ungefär hur rummet skulle se ut. Men vi visste inget om vilka texter vi skulle få in. Det blev en mödosam process som samtidigt blev väldigt roligt att jobba med eftersom det har varit kollektivt arbete där alla på Ung scen norr har varit ute och träffat ungdomarna. Det var viktigt att ge sig den tiden.
Och så blev det ett samarbete med en teater i Botkyrka?
– Ja, Riksteatern blev intresserad av vårt arbetssätt och hade inlett ett samtal med Botkyrka kommun. Så fortsättningen av vår första pjäs ”Vi hänger inte här”, så gjorde vi även i Botkyrka kommun. Bland annat öppnade vi upp för frågan om platsen man växer upp på har betydelse eller inte och hur den formar mig som ung.