Vi var tio år. Kanske tio och ett halvt eller elva, jag minns i alla fall att vi fortfarande var i den åldern då täckbyxor var självklart på vintern och världen hade en skrämmande, grandios känsla över den. Som att vi skulle kunna drunkna i den, i de långa träden, i de breda vägarna, i decembermörkret som sänkte sig så fort att vi inte märkte det förrän vi kommit halvvägs hem från skolan och då kunde vi känna till hur pulsen blev likt en fågels och vi ökade takten omedvetet.
Vi var tre personer: jag, min kompis och ytterligare en klasskompis som vi vanligtvis inte brukade hänga med. Jag och min kompis hade bestämt oss för att ta in henne i vårt gäng. Det kan ha varit jag som sa att hon verkar rolig även fast hon ibland är rätt töntig. Det kan ha varit min kompis som sa att hon verkar inte ha någon riktig kompis, och dessutom vore det kul att få klappa på hennes hundar. Hur som helst diskuterade vi det under skolrasten, och blev alltmer övertygade om saken. Hon skulle bli vår nya bästis.
Vi slog snabbt slag i saken. "Ska vi hitta på något efter skolan?". Tillsammans gick vi hem till henne, arm i arm. Vi drack saft, satt i hennes rum och berömde henne för hennes fina affischer på väggarna. Hon berättade att hennes andra kompis ibland var taskig. Vi sa att vi skulle ta hand om henne från och med nu. Vi sa att hennes kompis skrattade fult. Vi sminkade varandra, låg på golvet i en hög - skrikskrattade åt varandras ansikten i kladdiga regnbågsfärger.
Vi hängde några gånger till. Kanske var det bara en gång till, eller kanske var det fyra. Det kan ha varit jag som sa att hon faktiskt var ganska töntig. Det kan ha varit min kompis som sa att hon ju hade andra kompisar och dessutom var hennes hundar ganska äckliga. Hur som helst diskuterade vi det under skolrasten, och blev alltmer övertygade om saken. Vi ville inte längre ha henne.
Vi slog snabbt slag i saken, och det var så lätt. Det var så lätt att säga några nej, vi kan inte, vi har redan bestämt något annat, vi vill faktiskt hänga ensamma i dag. Det var så lätt att låtsas som om inget någonsin hänt. Det var så lätt att vara barn. Det var så lätt att inte inse grymheten i det. Vi var ju bara tio år. Kanske tio och ett halvt eller elva, jag minns i alla fall att vi fortfarande var i den åldern då täckbyxor var självklart på vintern och världen hade en skrämmande, grandios känsla över den.