Sverige är ett avlångt land, vilket inte minst märks när det kommer till väderleken. Att man känner sig lite utanför när det i tv:s morgonprogram visas bilder på snödroppar och blåsippor är inte så konstigt. Våren är kommen, utropas det i riksmedia, medan man själv plumsar runt i meterdjup snö och undrar varför vi i norr alltid glöms bort.
Det spelar ingen roll om det är sommar eller vinter, tendensen är densamma. Vädret utanför redaktionsfönstren i Stockholm tycks vara gällande för hela landet. Där sitter de bleka i nyllet och gnäller om lågtryck och regn, om översvämningar och slutsålda charterresor. Att vi i norr under tiden svettas i ryssvärmen och vältrar oss på undangömda sandstränder går obemärkt förbi.
Meteorologerna är aningen bättre. Även om de ibland klumpar ihop oss till Norrland och garderar med att lokala avvikelser från prognosen kan förekomma, händer det faktiskt att de sträcker sig till att säga norra Norrland, fjällen, samt att Nikkaluokta än en gång slagit säsongens köldrekord.
Som vanligt får vi väl skylla oss själva. Vi är för få och för långt borta. Sverige är för stort för mediefolket att hålla reda på. Vi lever i ständig skugga.
Förra veckan fick jag återigen vatten på min kvarn. Detta när programledaren för den enda tillgängliga musikradiokanalen här i periferin på sin slängiga stockholmska konstaterade att ”det är plusgrader och molnigt i hela landet”. Jag hade då precis fällt ner bilens solskydd. Januarihimlen var så blå som den kan bli och termometern visade på -17 grader. Slutsats; vi tillhör inte landet.
Det blir alltid ett himla liv när snön faller över huvudstaden och söder därom. Inte minst blir det fullständigt kaos i trafiken. Vi så kallade norrlänningar gör oss lustiga över detta. Sörlänningar svarar spydigt något om att hundratusentals människor ska till jobbet samtidigt och att lika många vägar måste plogas. I Norrland handlar det ju bara om ”en enda väg” och nån enstaka människa som ska ta sig fram. Ja, ja! Men vi har ju också väder…
Varför sågs ingen svajande reporter från riksmedia hålla i hatten i våras när stormen kom, när hytten på Bohedenfärjan blåste av och skogen lade sig platt? Varför daltar ingen med oss när de riktiga köldknäpparna slår till? Eller när byar blir strömlösa i flera dygn, ibland till och med samtidigt som det är minus trettiofem grader. Om detta hände i Stockholm skulle vi minsann få höra.
Nej, vi finns tydligen inte på kartan, i alla fall inte på väderkartan. Och våra vårtecken lär dröja.