Kära Britney. Eller Britney Jean Spears kanske jag borde skriva, jag vet ju varken var du bor eller hur du dricker ditt kaffe, om du överhuvudtaget dricker kaffe, så jag borde inte tilltala dig vid första namn som om vi vore nära. Men jag skulle vilja be dig om ursäkt. Det var aldrig du.
Roten till mitt problem började inte i november 1998; första gången jag såg dig i rampljuset, klädd i sockersöt pop och plisserad skoluniformskjol. För att förstå, måste vi gå längre.
Till exempel till alla gånger som småflickor får lära sig att de kan bli vad de vill om de bara tuffar till sig och slutar vara så känsliga samtidigt som småpojkar aldrig blir tillsagda att de måste vara mjukare eller mer förstående om de vill komma någonvart i livet.
Till när ni sa ”det är typiskt tjejer” varenda gång vi inte kunde, vågade eller ville göra vissa saker. Till alla gånger vi sa ”’äh, hon är bara en sån där supertjejig tjej som killar gillar i början men de tröttnar snart”. Jag måste gå tillbaka – till alla gånger jag blev ett glödande klot av stolthet när någon sa ”du är inte som de andra tjejerna”.
Vi måste gå tillbaka till alla de gånger där saker som kvinnor beundrar, konsumerar eller är intresserade av, viftas bort som ytligt, oseriöst trams. Varenda gång som vi känner oss tvungna att kompensera, förklara eller försvara varför vi gillar Justin Bieber, Twilight eller Marian Keyes senaste roman.
Britney Jean Spears, vi måste gå djupare in för att förstå. Hånskratten. Förolämpningarna. Min hand som kastar in din skiva in i väggen. Varför jag hatade dig under dagen, älskade dig under natten.
När jämställdhet blir samma sak som att kvinnor kan och borde vara allt det som män anses vara och när framgång blir likställt med att avsäga allt som kategoriseras som tjejigt, då blir det plötsligt logiskt, rent av nödvändigt, att spotta på dig för att en ska bli fri. Men det var, och är, inte du som är problemet. Problemet är att vi inte kan byta ut ett måste mot ett annat om vi vill kalla oss fria.
Vi måste inte avsäga oss det ”tjejiga”. Inte heller måste vi vara ”tjejiga”, oavsett vad vi identifierar oss som för det – att vara tjejer eller kvinnor – är inte beroende av vi gör. Det finns så många olika sätt att vara en tjej eller en kvinna på, och inget sätt är mer fritt eller ofritt än den andre, så länge det är vi själva som bestämmer vad kvinnlighet innebär för oss och hur samt i vilken mån som vi vill uttrycka den.
Förlåt mig Britney Jean Spears. Det är dags att vi går vidare nu.