Vi känner igen oss i "Tjärdalen"

Det är 63 år sedan Sara Lidman romandebuterade med "Tjärdalen". När den nu för första gången dramatiseras känner vi igen oss också i 2016 års Sverige i frågan om människors värde.
I Sverige 2016 handlar det om när Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen i tv-Aktuellt beskriver flyktingar som ”tiotusentals potentiella sexförbrytare och terrorister”.
I Lidmans "Tjärdalen" om en man som befinner sig vid sidan om i den lilla byn i norra Västerbotten. Byborna är lite rädda för honom. En dag raserar han den tjärdal som en ekonomiskt pressad småbrukare byggt så stor och med drömmen att den ska ta honom och familjen in i en ljusare ekonomisk framtid.
Han inte bara raserar tjärdalen, han hamnar under den och klämmer ett ben svårt. Byborna bär hem honom till hans påvra stuga och där lämnas han åt sitt förutbestämda öde. Han dör i kallbrand efter några dagar.
Det är kring denna existentiella och moraliska fråga som dramat rör sig. Ska inte också en parasit, drägg, en odugling få leva? Det är frågan, men i byn lämnas denne man, "Räven", åt sitt öde, eller som läkaren uttrycker det: ett kollektivt mord.
Carl Åkermans dramatisering följer romanen, kanske speciellt i första akten där till och med Sara Lidman får sköta berättandet. Skådespelaruppsättningen är helt kvinnlig. De får alltså också spela männen i dramat och ofta flera olika personer. Båda dessa grepp innebär en risk, men regissörerna klarar uppgiften med glans att lotsa publiken rätt mellan figurerna.
Skådespelet förs också ut i salongen, ett annat grepp med fallgropar, men här känns det motiverat och rätt med detta avsteg från ren tittskåpsteater.
Dramatiseringen tar inte avstamp i en förfluten, historisk tid, varken i kostym eller scenografi. Det är bara den där lilla tjärdalsmodellen som anger tiden. Vi slipper också Sara Lidmans dialekttyngda dialog som nästan förutsätter en västerbottnisk läsare av romanen. Här är det bara några enstaka västerbottniska dialektala ord och det tackar vi för.
Det är en livfull föreställning med mycket medryckande musik. Den blir i andra akten också mera befriad från romanen än i första aktens plikt att berätta den yttre historien.
Andra akten dominerar den centrala frågan om människovärdet. Här får vi till och med sjunga psalm 81 tillsammans med skådespelarna och det är väl första gången som publik psalmsång tar plats i en teaterpjäs.
Musikaliteten gäller inte bara psalmsången och pjäsens egen orkester. Flera av skådespelarna kan också spela på andra instrument än det egna skådespeleriet och därför bli "Tjärdalen" något alldeles extra som  musikteater.
Skådespeleriet då, ja framför allt Lisette Pagler som med sin både fysiska och verbala intensitet är så livgivande när hon gör sina olika roller, som tjärdalsbyggaren Nils hustru Agda och som Betty. Där finns också Maria Salah som så fint bär upp rollen som Pethrus, den som brottas med sitt eget och byns kollektiva samvete efter det kollektiva mordet.
"Tjärdalen" är en modig och annorlunda dramatisering och som också är rättvis mot Sara Lidmans storslagna debutroman. Därför är det ingen risk att också läsa romanen, varken före eller efter att du sett pjäsen.
Jan Bergsten
jan.bergsten@nsd.se