Summera det gångna året och göra en topplista på alla roliga grejer man gjort, musik man hört, serier man sett, platser man besökt.
Blicka framåt i mysig julanda och likt Ernst stå ståtlig i julskrud och knapra på en knäck. Låta svaga toner av julmusik ligga som en slöja över julstöket, sånger om snö och familj förenas i perfekt harmoni.
En liten nejlikprydd apelsin hänger i köksfönstret och ett änglaspel hörs i fjärran. Spisen puttrar. Barnen leker fridfullt. Det krispiga vinterlandet lockar utanför.
Det låter som en strålande jul, synd bara att det inte är våran.
Avslutningen på ett år av inställda konserter, avbrutna sociala sammanhang, reseförbud och isolering blir julfirande i ensamhet och med ett riktigt surt pissväder som ramar in allt. Utanför fönstret är det grönt och spöregn. Jag flyttade från Göteborg för att slippa alla icke-väder men det verkar vara ett minne blott att få frost till jul även i Luleå.
Barnen klättrar på väggarna för att de har haft tråkigt i ett halvår.
Jag söker julstämning med ljus och lykta men hur ska man kunna vara Ernst när man inte ens kan åka och handla saffran utan att riskera att vara en smitthärd.
”Vi kan ses ute”. Åh tack. Gud va mysigt. Dyngsura efter trettio minuter i slask, förfrusna tår efter att låtsas stå och njuta av skogen i något köldhål. Tvingas jaga grillplatser för korven men allt är upptagen för alla är lika desperata efter aktivitet.
Visst, jag är väl ingen friluftsförespråkare, men nu är det nog. Jag är så less.
När detta är över kommer jag aldrig mer föreslå naturen som lekplats.
Jag vet.
Folk dör.
Sjukvården går på knäna och jag sitter och klagar på att jag inte får bli full och göra bort mig på nån hemvändarfest i mellandagarna.
Jag vet. Allt är kaos och människor lider på riktigt men låt en kvinna få gnälla.
Allt är ju piss nu. Inget får man se fram emot.
Jag lovar att till och med det annars hoppfulla nyårstalet kommer vara mörkt och dystert. För vi har ju faktiskt inget att se fram emot 2021 heller om vi fortsätter bete oss såhär dåligt. Folk trängs i julhandeln, jag sprängs inombords. Förbjud alla att gå ut för vi verkar ju inte ha vett nog att hålla avstånd så vi ska slippa covid-skiten nån gång.
Vi förgör oss själva. Kanske är det rätt åt oss som vi håller på och tror att vi äger allt och är odödliga. Vi är så förbannat dumma som tror att vi kan stå och skåla in ett nytt, hoppfullt år utan att göra avkall på något i vår egen livsstil.
Vilken trevlig jul det blev.
Men vem bryr sig om julen när barn med leukemi inte får rätt vård då onkologläkare måste lånas ut till covid-avdelningar.
Det är så hjärtskärande sorgligt samtidigt som ens ego får storhetsvansinne och man tappar allt perspektiv. Trots att intellektet förstår alla rekommendationer blir man barnsligt sur för att en resa blivit inställd eller ens barn inte får gå på danslektion.
Människor dör i ensamhet men man blir ledsen för att inte få träffa sin syster på några veckor.
Alla känslomässiga konflikter man har med sig själv dagligen under denna pandemi gör en totalt utmattad.
När vi har grinat klart över att vi inte kan åka på charter och bränna sönder oss på någon skitig strand får vi helt enkelt komma ihåg varför vi har det så otroligt tråkigt just nu. Och tillåta oss sörja de som lider parallellt med avsaknad av våra ena nöjen.
Där har ni min julklapp - 3500 tecken självömkan.
God jul!