I vetenskapsmagasinen är astronomerna de nya schamanerna som spår i tidsbubblor bland galaxer och svarta hål. Den senaste teorin går ut på att en skenande sol – farandes genom rymden nära ljusets hastighet – ska störta in i oss. Vi vaknar en morgon, och det säger poff! Allting är borta, bortglömt och utraderat. Inte en hieroglyf finns kvar. Inte en enda otvättad tubsocka.
Själv tror jag inte alls att världens undergång är särskilt nära förestående. Möjligen då i formen av min egen oundvikliga död som på ett eller annat sätt kommer att sätta punkt, i alla fall för min upplevelse av världsalltet. Huruvida man uppträder i någon annan form efteråt lär ju i sådana fall komma som en överraskning. Men trampet på jordskorpan kommer att vara över. Så mycket kan väl sägas vara bevisat.
Förmodligen är det denna rädsla för den egna utplåningen som göder undergångsprofetiorna.
Däremot är det min bergfasta övertygelse att – inte världen då – utan den västerländska kulturen är på väg att implodera inför de egna förehavandena.
Ett tecken är ju alla psykosomatiska sjukskrivningar. Som dessutom handhas med följande logik: Här serveras samma ruttna middag dag efter dag, om och om igen, och sedan när majoriteten fått magsjuka fortsätter ändå allt som vanligt i köket.
”Vi är på rätt väg”, proklamerar kockarna som för att komma till rätta med alla krampande magar startar ett jättelikt sidoprojekt i syfte att undersöka vad som blivit fel med allas våra magsäckar.
Ja, ja. Ni förstår poängen. Eller som Kent Andersson uttryckte det:
”Om handsken är för trång, hugg av fingrarna!”
Ett annat distinkt tecken på att vår kultur gräver sin egen grav är den så makalöst uppsvällda administrationen. Tänk på det när nästa webbformulär ska fyllas i.
”Vi inför en ny tjänst”, skryter någon myndighet.
Men i själva verket är det ännu en onödig administrativ ordning. Själv har jag tappat greppet totalt över alla inloggningar och lösenord. Det är skola, sjukvård, skatteverk, bank, tidningsprenumeration, apotek, e-handel, passerkort och gud vet allt. Med en smått besatt önskan från samhället att finna den ultimata blanketten som dokumenterar allt, varenda transaktion. Lägg därtill alla propåer om sådant som ingen någonsin kommer att läsa. Än mindre följa. Vi håller helt enkelt på att administrera oss till döds i tron om att mer ordning i arkiven ska bringa reda i den kaotiska tillvaron.
Men tro mig, det är ett omen. Om att världen börjat bli galen. Undergången är nära.