Mitt första gymnasieår tillbringade jag i Malmberget, på Välkommaskolan. På den tiden stod skolvalet mellan att läsa på Hermods distansgymnasium från Jokkmokk, eller att gå i en ”riktig” skola i Malmberget.
Och skolan var verkligen bra, proffsiga lärare, bra miljö, fin stämning. Gropen fanns där, men vem brydde sig? Det var ju bara ett stängsel runt just det, en grop.
Framåt jultid började det gå trögt för mig, men jag tänkte inte så mycket på det. Mörkt på vintern är det ju överallt. Mitt inackorderingsrum låg på Kilen, i källarplanet på ett suterränghus.
Vägen till skolan var med andra ord lång. Jag gick och gick, morgon och kväll, genom ett mycket l-å-n-g-t Malmberget. Somliga åkte buss, men mina resurser räckte inte till det. Kallt var det, mörkt och l-å-n-g-t.
Ibland gick jag till skolan en extra gång på kvällen, för att gå på frivillig bild, med fina Eje Åsbrink. Så här i efterhand tänker jag att det var det paradoxala i gropen som sipprade in och infiltrerade livsvillkoren; paradoxalt på så sätt att utan grop inget Malmberget.
Att leva sida vid sida med både det som försörjer en och förstör på samma gång är brukssamhällenas förbannelse. Nästan som dimma i en Stephen King-berättelse, som sipprar in och förgiftar tankarna. I alla fall för mig, som inte var lika härdad som Malmbergets järnhårda folk.
Nu verkar stora delar av östra Malmbergets saga också vara all. Människor som en gång när de byggde sina egnahem, trodde att de låg på säker mark, är nu på väg att få silkessnöret från LKAB.
Man skulle kunna likna den växande gropen vid en stigande havsnivå, som sakta men säkert lägger marken under sig. Även den hårdaste måste flytta på sig.
I Jokkmokks kommun finns flera industrihistoriska nedplockade samhällen från den intensivaste vattenkraftstiden. I Messaure och Harsprånget med sina tusentals invånare på 50-, 60- och 70-talet, växer det nu ängsblommor på de gamla tomterna.
Utöver dessa två samhällen flyttade Vattenfalls barackläger runt bland vattenkraftsutbyggnaderna som en tältcirkus. Vi här uppe är historiskt så vana vid att flytta på oss och anpassa oss till naturresursutvinningen, att man skulle kunna tro att anpassningen nästlat sig in i vårt DNA. Arbetspendla 20 mil per dag, ingen match. Bo borta på veckorna och jobba 12 timmar per dag, ingen match. Industriella nomader, det är vad vi är, även om våra hus, som i Malmberget, eller Kiruna, fått några årtiondens respit.