"Vi älskar att få våra fördomar bekräftade"
Foto: Lisa Poole
Dokumentärer som muckar gräl med människors tro som post-modernt fenomen är inte ovanligt. Några bra är Jesus Camp, Zeitgeist och The God who wasn’t there. Att de blir så framgångsrika och ta sig över sju miljoner dollar i intäckter, det är ovanligt.
Bill Maher börjar med en roadtrip genom USA där uppblåst prat varvas med intervjuer av fundamentalistiska bondläppar. "Jag predikar för tvivel" säger Maher efter att han påpekat det idiotiska i att tro på Adam och Eva för några lastbilschaffisar, innan han besöker ett "museum" vars tokkristna grundare hävdar att människorna levde i symbios med dinosaurier och använde dessa som husdjur. Filmen fortsätter ut i världen och skäller ut Islam för all jihad och Judendomen för kriget i Gaza. Hinduismen och buddhismen lämnas därhän.
Vi i Sverige som är sååå sekulariserade älskar förstås att få våra fördomar bekräftade. "En kille som försöker lura sabbaten genom att uppfinna en telefon som ringer sig själv? Haha vilken dumfan va".
Okej, en annan film, Expelled, en propagandadokumentär för hokus-pokusreligionen "kreationism" (som i kort går ut på att evolutionen är en myt), gick nästan lika bra i USA som "
Religulous gjorde. Ett självklart kvitto på att skepsis inför religion är viktigt. Problemet är att Mahers film inte alls "predikar för tvivel" utan för sin egen övertygelse. Typ att religion är orsaken till allt som är fel med världen. För att bevisa detta gräver Maher fram de värsta ur dårarna ur sopberget av religiös fundamentalism och ställer förlöjligande frågor till dem. Andra som verkar ha något förnuftigt att säga klipps bort och får aldrig bemöta argumenten. Maher tyckte att det är viktigare att visa när han sitter och röker på med en präst över "kyrkan av cannabis" i Amsterdam. Maher gör allt för att predika till sin redan liberala kör.
Religulous är underhållande, men tom som debattinlägg. Den ställer rationalitet som motpol till religion. Resonemanget påminner om ett avsnitt i South Park som utspelar sig i framtiden. I avsnittet Go God Go fryser den girige tjockisen Cartman ner sig och vaknar 540 år i framtiden. Alla religioner visar sig vara utrotade, konstigt nog är det fortfarande är krig (mellan människor och rymduttrar).
Krig över vadå? Religion är väl den enda orsaken till krig? Nej, i framtiden krigar man över vad ateismen bör kallas och vilken förkortning av termen som låter snitsigast.
Poängen är att irrationalitet kommer att existera med eller utan religion, men Bill Maher är en mobbare som tycker att de två begreppen är synonymer för varandra. Han anser att "vi" ateister måste sluta vara så timida och tolerenta mot "dem" som orsakar allt våld och galenskap. Mahers retorik skiljer sig inte särskilt mycket från de republikanska tänkare han kritiserar.
Just nu går en film på svenska biografer som handlar om precis detta. Tvivel. Filmen är, enkelt förlarat, ett mästerverk. Allt som Religulous påstår sig vara. Tvivel utspelar sig på en irlänsk-katolsk pojkskola 1968 där Philip Seymoure Hoffman spelar prästen Flynn som tar en afroamerikansk pojke, ensam i sin sort på skolan, i beskydd . Hårdkokta nunnan Beuviér (Meryl Streep) misstänker att prästen gett pojken vin och sedan, vad annars när det gäller katolska präster, övergrepp.
Allt är minimalistiskt och trångt beskrivet på ett helt fulländat sätt. Trots att prästen Flynn framstår som en human karl lyckas Streep skapa otrygghet genom sin fasta övertygelse.
Vad som skiljer filmerna åt är att Bill Mahers dokumentär vill göra tänkandet åt oss (eftersom vi är för dumma för att göra det själva) och presentera en skurk (religion) och en hjälte (rationaliteten). Men folk som blir kallade för idioter, beter sig också oftast därefter. Som idioter.
Tvivel tvingar oss däremot att tänka själva, den får oss att ifrågasätta religion, moral och identitet genom allt den inte berättar.
Så jobbar vi med nyheter