Där finns bilden av de tre kvinnorna klädda i Mah-Jong. Visst är det Veronica Nygren själv där i mitten och till höger Marie-Louise de Geer, som långt senare skulle bli chef för Dramaten. Bakom kameran stod maken Carl Johan de Geer.
Helt fel har inte denna 1960-talsradikale Veronica Nygren hamnat när hennes textiler visas i Thielska galleriet på Djurgården. Hon var barnbarnsbarn till konstsamlaren och bankiren.
Veronica Nygren (1940-2006) var en av dem som sveptes med av det sena 1960-talets radikalism och som textilkonstnär frigjorde hon sig från tidens konventioner och normer. Hon vävde och hon överskred gränserna mellan hantverk och konst.
Ur detta föddes klädföretaget Mah-Jong som skulle erbjuda ett alternativ till den etablerade modevärlden. Det gjorde hon tillsammans med textilkonstnärerna Helena Henschen och Kristina Torsson och vips hade den unga radikala vänstern fått en uniformering för tiden.
Den bestod av en basgarderob av basplagg med mönstrade tyger i klara färger och som skulle passa alla kroppar, oavsett klass, kön och generation. Det blev en pionjär för en ny svensk modetradition, ett nytt tänkande i en kommersiellt styrd bransch.
1976 upphörde Mah-Jong, men Veronica Nygren fortsatte som textilkonstnär och vågade experimentera. Hon påverkades av den spirande kvinnorörelsen men också av Navajoindianernas textilier när de ställdes ut i Stockholm. Hennes vävar återfinns i många offentliga lokaler.
Att vandra runt bland hennes textilier är som att vandra in i hennes värld. Visserligen finns där också den vanliga världen, men i vävarna har hon lyft fram det som vi inte ser i vardagen runtomkring oss.
Trasmattor har vi väl allihopa, men också denna trampade vardagstextil gör hon till sällsam konst, kallad Travesti på trasmatta. Hon gjorde som ingen annan, formade ett mönster, som ger intryck av berglandskap i ett skickligt val av färger. Allt gjort av vanliga tygtrasor. Och för att understryka att det handlar om en väv, har hon inte avslutat väven, blottar varpen och änden på den invävda trasan.
Den trasmattan liknar inga andra och det är gemensamt för andra vävar. Veronica Nygren gjorde inte om, hela tiden möter överraskande vändningar i utställningen. Steget är lång från trasmattan till Skynda, från det nonfigurativa till det föreställande. Här han hon vävt något som påminner om ett kök. Vi ser husgeråd, en telefon, servetter, blommor på fönsterbrädan och vi kan blicka ut genom fönstret på grannhuset.
I väven Hanna, Grethe och Bertil har hon vävt ett möte vid ett dukat kaffebord. Det gula solljuset spirar in under gardinen. Här handlar det om ett traditionellt kök och så är väven också gjord av tygtrasor, likt den matta som säkert finns på golvet i detta kök.
En väv kan göras av så mycket förutom av trasor. Lin och silke är Veronica Nygrens vanligaste men där finns också vävar med ull, sisal, bomull, jute, tagel, risrot, kokos, papperssnöre, hampa och även mässing, tenn och ståltråd.
Ibland kan en utställningskatalog ge nästan lika mycket som utställningen i sig. Det gäller denna utställning om Veronica Nygren där vi får följa vägen från skisser till färdig väv. Sedan får vi också en bra skildring av den tid hon verkade i, hennes omgivning. Veronica Nygrens konst är värd denna första retrospektiva utställning. Se den om ni har vägarna förbi bankirens palats där på Djurgården i Stockholm.