Vem hotar vem i Europa?

Det är med stort intresse jag läser Lars Gyllenhaals analys av den säkerhetspolitiska situationen i Barentsområdet (NSD 27/6 och 30/6). Gyllenhaal är kunnig men hans analys lider av påfallande närsynthet, tycker jag. Intrycket han ger är att upptrappningen i Barents beror på att Ryssland är på offensiven. Men vem är det egentligen som hotar vem?
För att få perspektiv på frågan bör vi gå 20 år tillbaka i tiden. Enligt den då gällande historieskrivningen var Nato en försvarsallians, upprättad för att skydda Västeuropa mot en sovjetisk attack. När Warszawapakten och Sovjetunionen upplöstes runt 1990 borde rimligen Nato ha spelat ut sin roll. Det var också många som trodde att det kalla krigets slut skulle leda till nedrustning och en demilitarisering av Europa.
I februari 1990 lovade USA:s utrikesminister Sovjetunionens ledare Gorbatjov att Nato, i utbyte mot ett sovjetiskt godkännande av Tysklands enande, inte skulle expandera "en enda tum österut". Löftet bröts nästan genast och det USA-ledda Nato inledde en expansion som fortfarande pågår. Nato har gått från 16 medlemsstater vid det kalla krigets slut till 28 idag. Dessutom har man olika typer av samarbeten med ytterligare ett 30-tal stater.
Ryssland blir allt mer inringat av Nato-länder, från Barents hav till Svarta havet. Ukraina står på tur och Vitryssland är under bearbetning. Längst i norr är Finland och Sverige de sista länkarna i kedjan. Kan någon vara förvånad över att ryssarna är oroade?

Nato domineras av USA som har världsdominans som uttalad doktrin.
USA:s arrogans präglar också Nato. Således har militäralliansen gett sig själv nya uppgifter, exempelvis antiterrorism och att skydda handelsrutter, som kan ge anledning till intervention i större delen av världen.
Denna militärpakt, beredd att använda kärnvapen, vill ledande politiker och militärer i Sverige och Finland gå med i. Under årens lopp har det tagits många små steg för att ställa folken inför fullbordat faktum. Sen ett par år tillbaka pågår också en intensiv kampanj för att vi ska ge upp motståndet mot ett formellt medlemskap, allt från okritiska seminarier till stora övningar som Loyal Arrow. Både Sverige och Finland visar sin lojalitet genom att trappa upp sitt deltagande i det hopplösa kriget i Afghanistan.
Det borde finnas ytterligare en dimension när vi diskuterar Nato, oavsett om vi är för medlemskap eller inte. Fredsforskningsinstitutet Sipri uppskattar att världens militärutgifter 2008 uppgick till drygt 11 000 miljarder kronor, en ökning med 45 procent på tio år. Över 30 miljarder går alltså varje dag till vapen. USA står för över 40 procent av världens samlade utgifter, övriga Nato-stater för ytterligare cirka 25 procent. De ryska militärutgifterna når enligt Sipri inte ens upp till Frankrikes.
Samtidigt brottas världen med gigantiska problem och hot: en svår lågkonjunktur, global uppvärmning, ökade klyftor mellan rika och fattiga, energikris, matkris och vattenkris för att nämna några akuta frågor. Det är problem som bara kan lösas med nytänkande samarbete i fredlig anda.