Green Street, Long Lane, Oxford Street, Shaftesbury Avenue, Wardour Street …
Namnen kommer tillbaka och med dem larmet, dofterna och minnena av händelser från det år i min ungdom då jag hade förmånen att få bo i London. Vid återbesöken har det alltid varit en lycka att vandra de igenkända stråken och uppleva staden man aldrig ledsnar på förrän man ledsnat på livet.
Så var det uppenbart också för Virginia Woolf (1882-1941), modernisten och den förnyande författaren som blev centralfigur i Bloomsburygruppen.
Woolf älskade att promenera i sitt London. Hon kallade det sitt livs passion, att upptäcka och återupptäcka staden. Det gjorde henne upprymd och gav henne uppslag.
Hon inleder debutromanen Resan ut med orden: ”Eftersom gatorna som leder från The Strand till The Embankment är mycket smala är det bäst att inte gå arm i arm där.” Också de flesta av hennes följande verk utspelar sig i centrala London. Rörelserna och förändringarna i staden förenas med dem hos människorna. Promenaderna frigör deras tankar och parkerna blir frizoner där de finner nya meningar och mål. De flesta flanörerna har ett mål, om så bara att köpa en blyertspenna eller blommor.
Så är det för titelfiguren i Woolfs fjärde roman Mrs Dalloway, som en dag i juni 1923 spatserar från Westminster genom Mayfair till Bond Street. I romanen utvecklar Woolf den stil hon prövat i föregångaren Jacobs rum, den ”stream of conciousness” som hon själv kallade ”tunneling.”
Lisbeth Larssons guidning omfattar både staden och Woolfs författarskap. Det är en ambitiösa genomgång, delvis en kartbok. Larsson ser mönster i promenaderna, men hittar steg för steg också beskrivningar av människorna och tiden, av skillnader i kön och klass och livsrum. Woolf kritiserar ”de avgrundslika köns- och klasskillnaderna”, patriarkatet och kolonialismen genom att välja symboliska Londonmiljöer. Hon avskydde stadens många krigsmonument och hjältestatyer.
Många platser är exakt angivna, men sällan väl beskrivna. Realismen har fått ge sig för modernismen, där det rastlösa och vilsna blir till önskad symbolik. Realismen finns inte heller i tidsangivelserna. Larsson har själv vandrat och räknat ut att flera av promenaderna inte går att klara mellan angivna tidpunkter.
Med åren har London förändrats, också i Woolfs verk. I Vågorna beskrivs staden som brus, buller och trängsel och i den postumt utgivna Mellanspel som ”ett svart hål av patriarkal terror.” Hoppet om utveckling och frigörelse fanns då inte längre kvar hos Woolf. Innan boken kom ut hade hon fyllt fickorna med sten och dränkt sig i floden Ouse.
Larsson skriver lite strikt och stelt, med många inskjutna bisatser, så det är inte stilen som är styrkan eller poängen med hennes bok. Det är i stället den detaljerade genomgången av de fiktiva figurernas vandringar och förening med staden. Det ger insikt och väcker intresse för hela författarskapet.
Vem är rädd för Virginia Woolf efter detta? Ingen, förhoppningsvis. Henne vill man läsa – och London längtar man att återse.