Att stämma in i klagovisor är inte min melodi, men när det nu gäller Vattenfall kan jag helt enkelt inte låta bli. Mitt missnöje går däremot i en annan tonart, men handlar likväl om försummelse av glesbygden samt om jobb som mer indirekt än i fallet Jokkmokk är hotade. Det här gäller elnätets stabilitet, om hur minsta lilla väderpåverkan resulterar i timslånga strömavbrott.
Väderläget under juli månad har varit spänt. Vackra dagar har ackompanjerats av ett fjärran muller och himlen över bergen setts hotande mörk. Då och då har ett fullskaligt oväder med blixtar och störtregn släppts loss, men mestadels har det stannat vid ett avlägset grumsande som i veckor kretsat runt bygden. Ett fjärran muller är tyvärr allt som krävs för en mörkläggning, och denna turistrika sommar har det företag jag jobbar på gått miste om tiotusentals kronor vid varje tillfälle.
Som anställd vid en vägkrog vet jag att detta är kostsamma historier. Otaliga gånger har jag och mina kollegor tagit emot gäster i en nedsläckt lokal där stekbordet just kallnat. Majoriteten av dessa besökare kommer från Nordnorge. Efter en lång färd genom skogen ser de äntligen ett ställe där de kan fylla på med mat och bränsle. Snart blir de dock varse om att något inte stämmer. Mackarna fungerar inte, och när de så styr stegen in i restaurangen kommer förklaringen.
Nej, det går inte att tanka och vi kan heller inte erbjuda någon mat. Hur länge strömmen blir borta? Ingen aning faktiskt, enligt Vattenfall tre timmar till, men ofta tar det längre än beräknat. Med gråten i halsen frågar de då om de kan få låna toaletten. Nej, tyvärr, det går inte att spola.
Naturen kan man inte råda över, men att tätbebyggda områden skulle ha samma problem har jag aldrig hört talas om. Hur skulle det exempelvis se ut (och låta) om centrala Luleå släcktes ner några timmar varje dag? Situationen är orimlig, men trots allt har vi vant oss. Att hela Sverige ska leva är bara fagra ord, hos staten finns av detta inget intresse. Stora pengar satsas inte på ett fåtal människor, och den företagare som vågar etablera sig i obygden bör ses som mycket modig.
För första gången på femtio år tvingades även Lansjärvs bingo ställa in ett arrangemang. Med hårt hållna tummar lyssnade vi arrangörer till Vattenfalls uppdateringar och löften om elektricitetens återkomst. Mellan första och sista färdigtid skiljde drygt sex timmar, och när lamporna slutligen tändes hade bingospelarna för länge sedan åkt hem. Frågan är om de någonsin vågar återvända?