Med värdig och allvarsam utstrålning kommer Simon Issàt Marainen in på scenen i sin vackra samedräkt, han är sångaren i gruppen Ára som består av många fina musiker från Norrbotten och Västerbotten.
Att lyssna på jojk är avkopplande, det är så långt från "smörigt" man kan komma och det gillar jag, det känns ärligt på något sätt. Tack vare att jag inte förstår samiska kan jag bara lyssna till rösten som ett instrument och den här rösten tilltalar mig, mycket.
Men själva inramningen är ju också viktig. I programbladet står det att Ára vill bryta nya vägar för den samiska jojken som uttrycksmedel. Det tycker jag att de lyckas med.
Jojken under konserten kompas varsamt och stämningsfullt av musiker som redan varit med ett tag: Johan Asplund från bl.a. Kultiration, trumpet, Christian Augustin, trummor, Axel Andersson från bl.a. Glesbygd’n, på gitarr, Daniel Wejdin från bl.a. Volodja på bas och för i kväll medverkar även Frida Johansson från bl.a. Väärt, på keyboard.
Tyvärr måste halva konserten genomföras utan basisten Daniel Wejdin som är försenad med tåget. Men trots detta störningsmoment känns musiken som Ára gör varm och vilsam och jag fylls av en känsla av vördnad. Mycket fina trumpetsolon hörs i bland annat Mihkal-Ailu och Juhán är en avskalad jojk med basisten som enda komp som funkar mycket bra.
Konserten innehåller många så kallade personjojkar, det är en slags skildring i sångform av en viss person. En jojk är ett inlägg i samhällsdebatten, den handlar om hur tvångsförflyttning av samer fått katastrofala följder och om att staten borde ställa till rätta det som den gjort fel. En annan jojk är en tonsatt dikt av Nils Aslak Valkeapää.
Jag är glad att jag fick se och höra gruppen Ára för första gången och hoppas det inte blir den sista.