Varma och inkännande porträtt
FOTOGRAFIPorträtt av kända och okända människorUlf B JonssonNorrbottens museum, LuleåPågår t o m 7 september
Foto:
Här blickar Bengt Pohjanen ut mot något okänt, med en blå himmel som fond. Intill står Torbjörn Säfve med boxarhandskarna på och sänkt gard bland sina böcker. Han ser sårbar ut trots attributen, samtidigt som han riktar sin granskande blick in i kameran.
I en annan bild sitter en allvarlig "Vippa-Tore" i en skåpsäng inför kameran. Det är ett porträtt som rör sig långt från standardmallen av honom och som påminner en del om Sune Jonssons porträtt av människor i Västerbottens jordbruksbygd.
Det finns också något tilltalande i Jonssons teknik, förutom att den är driven. Han har skrivit ut bilderna med giclée på papper som påminner om den analoga tidens fiberpapper, vilket ger en speciell lyster känsla i bilderna.
I utställningen finns också okända människor och det är här som Jonssons berättande kvalitéer blir tydligast. För ett ögonblick skapas en kommunikation med människan på bilden, en inblick i deras tillvaro. Det är arrangerade bilder, men de äger ändå en trovärdighet. Till exempel i porträttet på den dragspelande mekanikern Per Stenelund som sitter i sin verkstad. Det är fint ljussatt, som Jonssons bilder tycks vara över lag, och berättar varmt och inkännande om en hel värld i sin enkelhet - om slitet i verkstan och glädjen i musiken.
Porträttet av den försvunne finansmannen Bo Johansson väcker förstås lite extra intresse bland bilderna i utställningen.
Här står han, "Obol-mannen", i svart rock och blickar in i kameran när klockan i bakgrunden på ett närmast symboliskt sätt visar tjugo över tolv.
Porträttet är på många sätt ett vittnesmål om hur fort bilden av en människa förändras och hur själva fotografiet kan berätta en ny historia långt efter det att det tagits. Mycket av bildens punctum, som strukturalisten och semiotikern Roland Barthes kallade det, ligger ju utanför bilden och i historien. Få i Norrbotten torde ha missat hur Johansson sjappade när historien om Obol rullades upp och folk som investerat insåg att miljonerna var borta.
Då, när fotografiet togs, var Bo Johansson en finanskille med en viss fallenhet för musik och klockan hade inte passerat tolv för hans företag. Man läser det förstås annorlunda idag. Nu blir den svarta rocken lite ironisk - den tillhör ju de där standardattributen när man tänker på filmstereotyper för människor som rör sig i lagens gråzon.
Ibland kan man uppleva att porträtt av den här typen blir insmickrande, i synnerhet kändisporträtt, men den känslan infinner sig inte här. Troligen för att porträtten inte är alltför tillrättalagda. Står strykjärnet framme och ett plagg ligger halvslarvigt slängt över strykbrädan gör det inget. Men det har förmodligen tagit en hel del tid att få ljuset rätt, att hitta den rätta känslan och klara spelet mot den han porträtterar - de har ju också sin idé om hur de vill framträda inför kameran och för de som kommer att se bilden. Det känns inte minst så i porträttet av sångerskan Wei Wei, som placerats i en miljö av blåtonad kärnis. Hon tycks vara väl medveten om sin image och kanske har bilden tagits i något reklamsammanhang. Det är ju den fåran av fotografi som Jonsson livnär sig på.
Annars finns det en överraskande oförställdhet i många av porträtten, trots den arrangerade situationen. Det är som om Jonsson har tagit sina bilder när modellerna har garden nere, när de inte längre försvarar sig. Det gör också att porträtten går under ytan och berättar något mer om den som står framför kameran.
Så jobbar vi med nyheter