Varm teater om vänskap
TEATERNär jag var liten - nästan alltid gladDockteatern TittutNorrbottensteatern, Luleå
Foto: fredrik@bildkommunikation.se
Men det finns förstås ett orosmoln - Roffe. Han är fem år, större och starkare och gillar inte att de båda kompisarna leker "mamma, mamma, barn". Och Micke och Peter är rädda för att bli upptäckta av Roffe, som formats med ett fyrkantigt huvud och en gigantisk klumpfot som ser ut att kunna krossa de små, runda huvudfotingarna Micke och Peter när som helst.
Fast det finns förstås en tänkbar förklaring till att Roffe är som han är. Han har ingen mamma. Hennes skepp förliste och nu befinner hon sig på "mammornas ö".
Det visar sig också att Roffe inte är så förfärligt farlig, och i ett glimrande ögonblick lämnar Roffe sin klumpfot och reser ur den på smala ben för att hjälpa Micke när han ramlat.
Och det finns faktiskt flera sådana ögonblick där pjäsen är både varm och vacker, då den utvecklar sig till en enkel men fin berättelse om vänskap.
Det finns något "Westerbergskt" över föreställningen och den är också fylld med roliga "vuxenreferenser" som gör att den vuxna publiken har minst lika roligt som barnen som skrattar åt hatt-fnatt-sånger och roliga grodor. Och vi vuxna ler också åt kommentarer som att Roffes "mamma är kvinna, och en kvinna kan simma" och hur pjäsen på ett fyndigt sätt kastar heteronormativiteten överbord. Det är helt enkelt HBT för de minsta.
Fast ibland kan jag undra om man inte riktar för mycket mot oss vuxna, men barnen är med på noterna hela vägen ändå och själv tilltalas jag av värmen i pjäsen.
Och kanske ger den helt andra samtal än "vad var roligast?" med barnen.
Så jobbar vi med nyheter