Världens mäktigaste privatarmé
BOKBlackwater - Världens mäktigaste privatarméJeremy ScahillÖversättning: Tomas HåkansonNorstedts
Foto:
I bilarna satt vältränade hårdingar i solbrillor, kakiuniformer och automatvapen i knäet.
Männen tillhörde inte armén, inte heller polisen. De var privatanställda "hjälparbetare" som lydde under ett företag.
Ett visst Blackwater.
Samma Blackwater vars soldater sköt ihjäl sjutton civila irakier vid Nisourtorget i Bagdad förra hösten. Samma Blackwater som utbildat legosoldater i Centralamerika, arméer i diktaturen Azerbajdzjan och som bedriver lobbying för att få skicka "fredsbevarande styrkor" till Darfur.
Och samma Blackwater där Scott Helvenston jobbade. Den 38-årige före detta SEAL-soldaten (flottans elitgrupp) var en av de fyra män som hamnade i ett bakhåll i staden Falluja i april 2004. Helvenstons förkolnade lik slets sönder av en vansinnig mobb och kvarlevorna hängdes upp i de stålbalkar som bar upp bron över floden Eufrat.
Av detta militärföretags moraliska träskmarker har journalisten Jeremy Scahill gjort en lika obehaglig som imponerande kartläggning. Scahill bevisar bortom varje tvivel att den amerikanska utrikespolitiken är en horribel sörja av moralisk mission och privatiseringskorruption.
Blackwater grundades år 1996 av miljardären och före detta elitmilitären Erik Prince. I maj 1998 invigdes ett tjugo kvadratkilometer stort område i North Carolina med skjutbanor, stadskulisser för övning i eldstrider och en damm för "landstigningsträning". Militärer, poliser och säkerhetsföretag vallfärdade till "världens bästa träningsanläggning".
Som en tidig kund sa till media: "Det är en ära att vara här."
Blackwaters tajming visade sig vara perfekt. Privatiseringen av USAs militär, eller "effektiviseringen" som den också kallas, exploderade med George W Bush och hans stall av åldrade, högerkristna Reaganhökar. Precis som Naomi Klein visar i boken Chockdoktrinen underlättades den av en serie katastrofer, främst elfte september och Irakkriget samt i viss mån Katrina.
Bara "kriget mot terrorismen" har gett Blackwater kontrakt på över en halv miljard dollar (utbildning, transport av militärer med mera), oräknat hemliga kontrakt och arbete utfört för andra privata företag.
Stridsvagnarna som rullade in i Bagdad beredde mark för Blackwaters mest uppmärksammade affärsnisch:
Livvaktsskydd åt USAs diplomater och höga militärer.
Att företaget är framgångsrikt råder inga tvivel om. Blackwater har inte "förlorat" ett enda av sina "skyddsobjekt". Bolaget har mångdubblat sin omsättning på bara några år.
Men eftersom varje misslyckande skulle innebära en gigantisk ekonomisk förlust (vem vill anställa livvakter som låter en diplomat dödas?) har irakiernas säkerhet noll prioritet. Blackwaters tungt beväpnade soldater agerar i ett juridiskt vaakum, de är varken militär eller civila och hade, fram till ifjol, total straffrihet.
Ännu har ingen privatanställd åtalats för ett brott utfört i Irak, trots att katastrofen vid Nisour-torget inte är enda gången civila dödats.
Skälet är naturligtvis att militären är beroende av privata företag. För varje död amerikansk soldat knorras det hemma i USA, men de privatanställda som stupar är där "på egen risk" och tjänar dessutom mycket mer än sina statligt anställda kollegor.
Talande är att det inte finns statistik på hur många privatanställda som arbetar i Irak. Jeremy Scahill nämner siffran hundra tusen, vilket skulle vara lika många som antalet reguljära soldater.
Jeremy Scahill ingår i en krets av outtröttliga journalister på det oberoende radio- och tv-programmet Democracy Now!, som sänds från New York. Om Scahill och hans kollegor inte satt ord och siffror på flera av Bush-regeringens lustmord på demokratin hade dessa förblivit diffusa rykten.
Schahills journalistiska bedrift gör att man håller till godo med en del av bokens upprepade fakta och formuleringar. Blackwater är en nödvändig närstudie av ett alldeles verkligt träskmonster.
Så jobbar vi med nyheter