"Vad har fått mig att skriva nästan tusen sidor om mina första elva år?", frågar sig Gunder Andersson angående sitt självbiografiska romanprojekt. Hans eget svar att det är lusten som drivit honom, kan med lätthet kompletteras med den allra vanligaste drivkraften för att använda eget stoff i skrivandet: därför att man själv är i besittning av det. Och någon gång måste eller vill man ta itu med det.
Det som genomsyrar denna tredje del av Anderssons liv och uppväxt är kärleken till idrotten. De mest levande och bäst dramatiserade avsnitten i boken handlar just om hur fotboll, hockey och friidrott fyllde upp livet för honom på 50-talet.
Svensk glesbygd på den tiden var som forntida enklaver jämfört med dåtida stadsliv, och jämfört med det 60-tal som var på väg.
Tidsandan präglar också Anderssons text; han är verkligen mån om att levandegöra såväl plats som människor, och gestalta karaktärerna så att man känner att även de tyckte att man levde i framkant av tiden. Det finns alltså inget historiserande i texten, utan det är ett levande nu som framställs.
Man har på känn att Gunder Andersson gärna skulle filmatisera sina självbiografiska romaner. Texten känns redan adapterad, med tydliga scener, skarpa karaktärer och mycket välskrivna repliker. Manuset är med andra ord i stort sett klart. Som läsare finns dock filmen redan där.
Dramaturgin i I krusbärshagen finns ingen asfalt är drömsk, associativ, och följer minnets djupdykningar och ytsurfningar på ett sätt som ger trovärdighet åt berättelsen. Man känner ingen tillrättalagdhet eller vilja att framkonstruera någon annan identitet än den verkliga.
Självbiografier, särskilt de marknadsanpassade lider ju annars av just den sjukan, även om de nomineras till August-pris.
Andersson berättar, rakt upp och ner, för den som vill läsa. Jag gör det gärna.