Många gånger har jag själv som poet känt mig maktlös inför ordets möjlighet att påverka. Hur laddade mina ord än är, så kan ju läsaren välja att strunta i dem, och så även kritikerna. Det är nog inte en alltför djärv gissning att fler poeter än jag, genom litteraturhistoriens epoker, känt något liknande. Hur f-n ska man få läsaren att reagera? Svaret har ofta bestått i att försöka bryta normen, att göra något avvikande som väcker läsarens uppmärksamhet, så att ens budskap går fram. Frågan är hur man idag överträffar normerna. Vi har ju redan språkmaterialism, konkret poesi, dadaism, post-modernism, och de nu i vardande populära eko-poeterna, för att nämna några.
David Vikgrens språkprojekt i ”Kväden” är milt konkret-poetiska, med orden typografiskt utspridda på sidorna. Syntaxen bryts också upp, milt, med vissa morfem utbrutna ur orden. Jag läste faktiskt dikterna upp och ner ett slag, och det var ett intressant experiment! Kanske det är så man borde läsa alltsammans baklänges! Och spegelvänt! Och då skulle budskapet framträda.
Men varför inte använda klartext. En metod jag själv använder vid olika språkmaterialistiska formexperiment, är att läsa texten högt. Då faller givetvis alla typografiska markeringar bort. Eller är det så att Vikgren markerar andnings- och läspauser, i det uppsplittrade skrivsättet? Nej, jag tror faktiskt inte det. Dikterna är gjorda för att läsas, och för läsaren att reagera på formen, och därmed innehållet.
Den springande punkten är ju vad Vikgren egentligen vill säga. Finns det ett budskap, gömt i formen, som vi ska dechiffrera? Det är svårt att citera ur formexperiment, men jag gör ett försök:
ask
vräk
ord/
upp/
på/
hög/
ställ/ upp/
Rö/
stöp om/var väg /vräkt
fält/
allt
Endast den mest tolerante läsaren hittar ett logiskt samband i detta. Alltså ligger diktens uttryck på ett annat plan. Det är lite grann som Steve Erwin, ”Let´s poke the alligator in the ass, and see what he says!”
Och där är vi tillbaka vid där denna recension började, vilka uttryck tar poeten till för att bli hörd?
Med allt detta sagt, så försöker jag ändå lyssna till dikterna, som om någon, eller Vikgren själv, läste dem. Hoppsan, nu läste jag upp och ner igen. Många fina ord finns det i varje fall, som gårdarna, godhet, flott, hädan, trakter. Annat är förmodat talhärmande, med ett språkinterferenstypiskt sväljande av vissa konsonanter. Råta i stället för gråta, varav man av diktens uttryck ska sluta sig till att ”räst” är ”präst”. Kanske det är ett nytt språk Vikgren försöker uppfinna, ett slags bollande mellan finsk/tornedalskt/svenskt. Men i ett språk räcker det inte med ett lexikon. Man måste ha meningar också, och först då når språket vare sig det är nytt eller gammalt, sin mottagare. Vad är det som är så krångligt så man inte kan säga det i klartext?