Varför finns ingen Moberg i dag?

Monarkin är en företeelse som varken kan eller bör reduceras till en fråga om "vi" har ett "bra" kungahus eller inte, skrev Vilhelm Moberg i sin bok Därför är jag republikan från 1955. Synsättet delas av forskaren och statsvetaren Cecilia Åse som med boken Monarkins makt vill rensa i invanda tankegångar och tydliggöra att kungahuset varken är en anakronism eller bör betraktas som betydelselös symbol.
Finns det något mer svenskt än köttbullar, julgran och kungahuset? Går man till botten med exemplen visar det sig att inget av det egentligen är vad som brukar beskrivas som genuint svenskt.
Köttbullen har rötter i Turkiet och julgranen är ett tyskt påfund, medan kungahuset under Carl XVI Gustafs ledning mynnar ur den franska bernadottska ätten. Ändå ses köttbullen, julgranen och kungahuset av många som självklara delar av nationen Sverige. Och just igenkännandet är kanske det viktigaste kittet för att skapa känslan av gemenskap. Och f-n för de som vill förstöra den.

Cecilia Åse vill störa, men inte förstöra, vilket kan vara nog så irriterande för gemene man som vill tro att det finns ett Sverige som "bara är". Då, nu och - för alltid.
En röd tråd i Åses bok är relationen mellan staten och kungahuset, exemplifierad av den långa processen att ersätta en gammal författning med en ny och för tiden aktuell. Fram till 1974 hade Sverige en författning från 1809 som sa att "Konungen äger att allena styra riket". Efter 1974 förändras det och monarkin får rollen av "en plym", som Olof Palme sa.
Nåja, som Åse visar händer en hel del efter att Sverige fått en ny och modern författning.
Och konstigt annars, Sverige var ju en demokrati sedan länge och borde väl som sådan även formellt sett sluta skrapa med foten inför priviliegier och ärvda positioner i samhället.
Författninsprocessen slutar ändock i ett sorts konsensus där kungen utses till statschef och som sådan varje höst deklamerar riksmötets öppnande, fast nu i riksdagshuset. Plus att han sitter som ordförande vid utrikesnämndens möten. Däremot rörs inte frågan om kungens straffsrättliga immunitet.
Enligt Åses källrika text var de politiska partierna i processen "överens om att komma överens", fast man inte var det. Och för socialdemokraterna, som sedan 1911 haft monarkins avskaffande i programmet, var det inte heller denna gång rätt tid för strid i frågan. Fast Nancy Eriksson och andra S-märkta republikaner i riksdagen försökte.

Kapitlet Uppdrag opartisk tar avstamp i den nya tid som inträtt för hovet. Monarkin består i demokratin Sverige, men nu mest som symbol. Kungens nya position är att "stå över" politiken, vilket också innebär att aldrig ta konflikt med den sittande regeringen. Och på den vägen är det, skulle man kunna säga.
Det paradoxala, ständigt återkommande, är att medan monarkin avpolitiseras så stärks den som nationell symbol. Och allt är Silvias fel, eller förtjänst! Skämt åsido, så blir 1976 års bröllop mellan den sedan 1973 tillträdde kungen Carl XVI Gustaf och Silvia Sommerlath det som gör att en lite dammig och gaggig sorts institution förvandlas till en nationell symbol av rang. Propagandasegern är total."Vi" får en drottning och året efter får "vi" barn. Och de, kungafamiljen, blir "vår" familj.

Cecilia Åse tar stöd hos andra forskare när hon skildrar framväxten av en svensk nationalism som emanerar ur en längtan efter gemenskap och trygghet. Och i en tid när "allt fast förflyktigas" kan en familj som de facto lever liv väsenskilt från gemenemans bli ett sorts substitut till..., tja, fasta "eviga" värden. Paradoxalt var ordet.
Men utan medias tjänstvillighet och journalisters devota inställning till fenomenet hade kungahusets intåg i "var stuga" varit betydligt svårare.
Åses text är av det konstaterande slaget. Hon ställer intressanta frågor, tydliggör relationer och skildrar framväxandet av en nationell identitiet där kungahuset ses som en "naturlig" del av samhällskroppen. Ändå saknas riktig udd i texten.
Monarkins makt - Nationell gemenskap i svensk demokrati, lovar en del, men slutar tyvärr ändå mest i ett: Och..?
Anno 2009 gör sig vänner av republik lite besvär. Allra minst nu, när "vi" måste tänka på nästa års bröllop mellan kronprinsessan och Daniel.
Vad hade Vilhelm Moberg tyckt om detta, kan man undra. Han som menade att svansande för överhet skapar underdåniga människor.
Och varför finns det ingen Moberg á la 2000-tal?