Det är riktigt god tv-underhållning att se polisens framtid debatteras under överinseende av Leif GW. Han skruvar på sig i sina tofflor, muttrar i skägget och pekar ut det uppenbara. Färre chefer blev fler. Mindre administration blev mer. Fler lösta brott blev färre. Ledningen avger löften om bättring. Avbön och omorganisation. Men ingenting hjälper. Allt hamnar bara längre ner i gyttjan. En koloss på lerfötter.
Egentligen vore det på sin plats att även starta tv-programmet ”Veckans vård”. Där kunde man följa olika felbehandlingar som ledde till döden. Dessutom kunde man, precis som i fallet med polisen, visa på de hopplösa telefonväxlarna. Hur det är näst intill omöjligt att få kontakt med vårdcentralen som låter meddela redan 10.45 att telefontiderna för dagen är slut.
Känslan i kontakt med sjukvården är alltså densamma, att systemet har invärtes blödningar. Allt färre patienter får vård. Allt fler doktorer ägnar sig åt annat. Eller ingenting alls. Och att det inte alls rör sig om resursbrist, utan någonting grundläggande inuti som för länge sedan gått snett.
Jag minns för övrigt när Sveriges Radio gjorde en översyn av organisationen. Så gjordes ungefär vart fjärde år i syfte att minska antalet chefer, fastän de hela tiden tycktes bli fler. Just denna gång ryktades det om att man hittat anställda i kulverten på Radiohuset i Stockholm som bara satt där och glodde i gråbetongen.
Jaså? Jag blev inte det minsta förvånad. Ingen annan heller.
För mig är det solklart. Systemen ruttnar inifrån. Institutionerna utgör rymningssäkra fängelser. Allt föddes en gång med en god idé. En idé som för länge sedan grumlats. Som om tiden äter upp syftet.
Byta namn kan man också göra, som en slags kosmetik. Ungefär som att landstinget nu blivit Region Norrbotten. Gör hellre ett svep i kulvertarna, är mitt råd. Även om det inte löser det grundläggande.
I skolan klagas det också, på pedagogikens misslyckande. Barnen stojar i klassrummet, och framme vid vita tavlan står läraren utan både kateder och pekpinne.
Det ingen verkar debattera är att samhället utanför skolan förändrats. Hur ska man göra då när bitarna inte längre passar i pusslet? Ändra på pusselbitarna! Eller för att citera pjäsen Tillståndet: Är handsken är för trång – hugg av fingrarna.
Medan allt ruttnat inifrån...