Det är bakom ratten i någon av Luleå lokaltrafiks bussar som Marie Olsson får många av sina idéer till skrivandet. Händelser i vardagen blir till berättelser fyllda av dramatik och komik. De publiceras i det kommunala bussbolagets personaltidning och har även getts ut i bokform.
"Händer det verkligen så mycket när du jobbar?", brukar chaufförskollegorna fråga.
Hennes svar är att det händer saker hela tiden. Det gäller bara att ha förmågan att se och kunna avläsa situationerna.
Intresset för språket och orden har funnits ända sedan barndomen. Hon fascinerades tidigt av att kunna fånga andra genom att berätta.
Målet var att skriva en bok och 2002 fick hon sin roman Men för dig är allt som vanligt utgiven. Det är en självutlämnande historia om en ung kvinna som gör abort.
- Från början är det taget ur mina egna upplevelser, men berättelsen blir liksom ett rum som jag möblerar om. Jag ger personerna ansikten, ord och gester. Hur det var i verkligheten vet jag inte längre.
Reaktionerna var överlag positiva. Men ibland kände hon sig ifrågasatt på grund av sitt yrke.
"Boken var bra. Men kör du verkligen buss?", kunde hon få höra.
- Precis som om man vore intelligensbefriad. Det känns som att jag kan ge det här jobbet revansch genom att visa att jag både kan köra buss och skriva böcker.
För att klara sitt liv praktiskt har hon delat upp arbetsdagen i två pass, hon har nämligen en älskad hund därhemma som måste tas om hand. Det innebär att hon går upp klockan fyra på morgonen, är ledig några timmar på dagen och kommer hem först vid sjutiden på kvällen. Det är en tillvaro som inte ger så mycket utrymme kvar till författarskapet.
Men viljan att skriva är stark. Nu har hon bestämt sig för att skaffa en hundvakt och börja arbeta efter ett schema som ger ledigt en hel dag mitt i veckan och då hoppas hon på allvar komma igång med nästa projekt. För henne är det inget alternativ att säga upp sig och kasta sig ut i ekonomisk ovisshet.
- Det pratas mycket om att våga hit och dit. Jag kan tycka att det är ett lyxsnack. Som ensamstående med barn handlar det ändå om att jag måste få ihop till brödfödan.
Vid 52 års ålder går hon inte precis omkring och drömmer om det stora litterära genombrottet. Hon tror inte att det är möjligt att leva på skrivandet och i själva verket har hon svårt att tänka sig ett liv där hon inte kör buss. Fyra och ett halvt års uppehåll blev det i samband med att hon fick sina barn. Hon hade tänkt satsa på ett annat yrke men när hon återigen fick kliva in i en buss kändes det som att komma hem.
- Det är en sorts hatkärlek. Jag vill vara ute i verkligheten också. Man behöver lite input till skrivandet och det får jag genom jobbet.
Just nu bär hon på idén till ytterligare en roman. Men som nästan alla författare vill hon inte prata om det som ännu är oskrivet.
- Det är som ett ekfat med vin. Man får inte öppna det förrän tiden är mogen, annars kan det bli förstört.
Hon avslöjar i alla fall att det blir det en allvarligare historia med ett budskap. Dock inte utan humoristisk klang.
- Något som många upplever men som få egentligen vet vad det är, säger hon hemlighetsfullt.
Hon beskriver sig själv som en manisk bokläsare men någon tydlig förebild bland författare säger hon sig inte ha.
- Jag vill inte skriva som någon annan. Jag vill vara mig själv.
Så det här med att kallas arbetarförfattare:
Marie Olsson har kört buss i 22 år och innan dess arbetat som "grovis" på Rönnskärsverken. Så visst finns erfarenheter att ösa ur.
- Jag är ju arbetare och jag är författare. Men det kan bli lite för mycket i moll i den sortens böcker. Lite överdrivet sagt så vill jag inte att det bara ska handla om att gå till fabriken och att alla håller på att svälta ihjäl. Det kan bli ett tungsinne, en stämpel av svett, sot och elände.