Tog ni del av uppgifterna häromveckan att sjukvården trots ökade resurser och fler sjuksköterskor ändå producerade allt mindre vård. Statistiken som framlades var tämligen övertygande. Ändå kom tafatta försvarstal från olika sjukhuschefer. ”Vi gör ett bra jobb med god effektivitet.”
Man kan undra hur det är med självinsikten bland vårdens domptörer.
En bekant gjorde i samma andetag ett tappert försök att komma i kontakt med primärvården för att få till stånd ett enkelt blodprov (det fanns misstanke om lågt blodvärde). Men icke det. Sköterskan i andra änden av luren lät meddela att sådant inte alls gick att beställa bara sådär. Nej, nej, nej. Först måste kontakt med läkare tas och besök bokas. Sedan fattas beslut om eventuella prover. Och denne läkare hade inte telefontid förrän om två dagar, och då mellan 08.00 och 08.30. Och eftersom hälsotillståndet inte var akut livshotande fick man räkna med flera veckors väntetid.
I en stilla suck av indignation gjorde jag tankeexperimentet om hur IKEA hade sett ut om det skötts i sann sjukvårdsanda.
En dag kommer man dit och låter meddela i en lucka att man gärna skulle vilja köpa en stol. Men får då svaret att stolavdelningen håller stängt onsdagar, och att man helt enkelt får vänta till fredag och då lämna en ansökan i en annan lucka mellan 08.00 och 08.30.
Då säger man: ”Jag skulle vilja köpa säng och bord också.”
Möts då av beskedet att sängar är en mycket komplicerad fråga. Först måste du träffa en möbeldesigner som utreder din situation. Väntetiden är en månad.
Väl i möte hos designern görs en behovsprövning. Denna gång lyder frågan:
”Hur sover ni i dag?”
”I en gammal säng där man börjar känna fjädrarna i ryggen.”
”Ni har redan en säng! Då är det inte akut. Väntetid minst ett halvår.”
Och så vidare. Bord kommer inte ens på fråga. Det glöms bort. Liksom blodvärdet.
Jag har ju skrivit om sjukvården förut, och retar kanske gallfeber på en och annan hårt slitande sköterska i nattskiftets mörker som få ta hand om allt från trafikoffer till hjärtinfarkter och drogöverdoser. Då bör man minnas att livräddandet är ju sjukvårdens eviga alibi. Vi tar tacksamt emot bot och bättring i allas våra försvarslösa tillstånd med olika grader av ohälsa. Naturligtvis. Men den planekonomiska prägel, i värsta Sovjetanda, som vården dras med är ingen ursäkt när tusentals timmar och miljontals kronor tycks gå åt till att krångla till hanteringen.
Som jag brukar säga: Sjukvården skulle fungera alldeles ypperligt om det inte var för alla dessa patienter.