Var är konstnären som skildrar idrottaren?
Varför framstår det som så orimligt att Oates skulle skriva om skidskytte? Eller om ishockey? Och innehåller inte ett skidlopp samma mytiska kraft som löpningen?
Som barn kan man välja bland mängder av berättelser om idrott. I både film- och bokform. Från tonåren och uppåt får man nöja sig med det lilla. Och det halvbra. För det är bara en handfull idrotter förunnat att få konstnärlig uppmärksamhet på hög nivå. Förutom boxning och löpning kan jag komma på en enda: Fotboll, som väl hälften av alla manliga författare gillar.
En given invändning är att det visst finns många filmer om idrott. Hollywood är, till skillnad från svensk filmindustri, ständigt intresserad av sekundstrider och spurter.
Men om vi eftersträvar någon form av konstnärlig kvalitet, och stryker skräp som Cool runnings och Youngblood, återstår bara boxning. Tjuren från Bronx, Paul Newman i Gatans kung, dokumentären We were kings.
Det är som om all annan idrott bara består av spänningsmomentet och den visuella njutningen. Som om ett störtlopp är alltför mättat i sig själv.
Finns inget att tillföra, gestalta?
Ett vinter-OS är en dissektion av människans alla sidor, från de sämsta till de vackraste. I Vancouver myllrar det av historier: Backhopparens ensamhet, skridskoåkarens himmelska lättnad när smärtan är över, Helena Jonssons darrande gevär framför måltavlan.
När klungan, likt utmärglade vargar, närmar sig Johan Olsson på tremilsloppet i Vancouver säger bisittaren Anders Blomqvist:
"Nu lider han alla tänkbara kval".
Var är författaren, filmaren, konstnären som skildrar dem?
Så jobbar vi med nyheter