Håkan Erikssons liv har alltid rullat på i ett högt tempo. Han beskriver sig själv som en rastlös själ som har flackat runt och haft svårt att rota sig.
Problemen kom tidigt. Skoltiden var full av motgångar och misslyckanden:
-Jag var mer på hockeybanan än i skolan, hittade på rackartyg och hade svårt att sitta still.
Han blev placerad i en så kallad obs-klass och hade en rörig tillvaro, men i nian fick han en ny lärare som betydde mycket för honom:
– Carsten Ryytty, det namnet kommer jag alltid att komma ihåg. Han såg mig för den jag var, och då vände det. Det enda ämne jag hade bra betyg i var gymnastik, resten var katastrof. Men Carsten lyckades få mig på rätt väg och jag fick upp betygen i flera ämnen.
Håkan började gymnasiet, men efter halva tiden köpte hans föräldrar ett konditori där han började jobba, och utbildade sig till konditor.
– Den resan tog slut när jag blev allergisk mot äggviteämnen. Sedan provade jag lite av varje, både som anställd och med eget företag.
I slutet av 1990-talet fick han jobb i en butik som sålde hemelektronik och blev snabbt en duktig säljare. Jobbet var provisionsbaserat och tempot högt.
– VI hade alltid säljtävlingar där de bästa fick åka på resor. Man kan säga att jag var en stadigvarande medlem, vi var nästan alltid samma gäng som åkte.
Att just han blev så framgångsrik tror han beror på flera faktorer:
– Jag älskar kunder och försökte vara så ärlig som jag kunde, och hade återkommande kunder som alltid kom till mig. Sedan kom väl tävlingsinstinkten fram. Om jag kommer på någonting så ska jag genomföra det till vilket pris som helst, och det har väl kostat en del, säger han och ler lite snett:
– Det tog knäcken på mig, och 2005 hittade jag den berömda väggen.
Under sommaren det året hoppade han in som butikschef under chefens semester och jobbade mer och mer. Med femton timmars arbetsdagar snurrade livet allt fortare och blev till en ond cirkel.
– Jag började må dåligt, men gömde mig i jobbet, och jobbade ännu mer för att inte behöva må dåligt, och så lite till.
I mars 2006 åkte han på en säljresa till Spanien. Då tog det stopp.
– Där gick säkringen. Jag orkade inte vara med, hade inget jobb att gömma mig i. Till slut låg jag bara i en säng och mådde dåligt, hade ångest och ville hem. Där började kontakten med sjukvården, och han fick diagnosen utmattningsdepression.
Han berättar om en kaosartad tid med ständigt nya läkare, otaliga medicinbyten och brist på uppföljning.
– Jag hann gå igenom 35 olika sorters mediciner. En läkare föreslog ECT-behandling och jag var väl desperat så jag sa ja. Jag ville ju bli frisk, så jag gick med på det. Men som tur var hade jag för dåliga värden för att kunna bli sövd, så det blev inget av med det.
Under sjukdomstiden hade Håkan mest legat på soffan och tröstat sig med att äta.
– Jag rörde mig inte, och mådde dåligt för att jag gått in i väggen, men framför allt för att jag var så nerdrogad. Jag blev kraftigt överviktig och fick diabetes, till slut vägde jag 158 kilo. När jag blev så stor blev det jobbigare att andas, och den astma jag hade blev värre.
Vändpunkten kom ett år senare då en läkare rekommenderade sjukpension.
– Jag hade astma, diabetes och utmattningsdepression, men min hjärna sa nej. Jag ville tillbaka, jag har alltid gillat att jobba. Någonstans där började resan tillbaka.
Han fick frågan om att göra en magsäcksoperation, gastric bypass, och nappade direkt. Men väntetiden var lång och det skulle dröja två år innan han kunde få en operationstid.
– Jag tänkte att det här måste jag fixa själv. Tillsammans med läkaren kom jag fram till att jag skulle vara på något ställe där jag kunde fokusera och få vara mig själv. Jag fick hjälp av en sjukgymnast på gymmet Hermelinen och sedan har det bara fortsatt.
Håkan började träna och märkte snabbt resultat. I dag har han nästan halverat sin vikt och väger 87 kilo, har slutat med alla mediciner och känner sig starkare än någonsin. Sedan 2015 jobbar han 75 procent på Luleå kommuns pensionärsservice.
– Det som har varit jobbigast är minnet. Min barndom rök, och mycket av tiden före 2005 är borta, men en del har jag fått tillbaka genom vad mina vänner berättat.
Han rycker på axlarna och ler:
– Äh, det dumma som har varit får väl vara, det är okej. Nu får jag sikta framåt, nu är det framtiden som kan bli bra, och den kan jag sköta med hjälp av träningen.
Han hyllar gemenskapen och det mottagande han fått på gymmet:
– Så länge jag kan vara här behöver jag inte medicinerna, det är så enormt underbart. Jag får så mycket endorfiner, allt det här bara sprutar in i kroppen. Det är tusen gånger bättre än vilken medicin som helst.
För fyra år sedan fick han diagnosen adhd bipolär, och då föll alla bitar på plats.
– Det var skönt att få ett besked, jag ville veta vad det var som ställde till det för mig. Själva utredningen och sjukdomen i sig bryr jag mig inte om. Jag fick ett svar, det var viktigt för mig, och en förklaring till varför jag hade så svårt att klara av skolan.
Den mörka tiden har han lämnat bakom sig. Efter alla motgångar har han hittat rätt – och hittat sig själv.