I journalisten Pelle Lindbloms fjärde roman får vi möta Luleåbon, kulturarbetaren och nämndemannen Boris Jansson. Han är tvåbarnsfar och lycklig med livskamraten Ulla, men snart ska den trygga, bekväma och lite tråkiga tillvaron komma att ändras.
I en rättegång rörande kvinnomisshandel (där Boris är i sin roll som nämndeman) finner han den utsatta Lisette Lindergren attraktiv. Hur kan en man vilja slå en så vacker kvinna; hon som är både slank och har en fyllig byst, frågar Boris sig själv när Lisette under förhöret berättar hur hon blivit dragen i håret och sparkad i magen av sin före detta missbrukande partner Roland.
Utöver gubbsjukhet är storhetsvansinne en egenskap Boris blivit tilldelad. Han tror sig kunna smeka bort Lisettes blåmärken och tar kontakt med henne efter rättegången och de inleder en relation. Men karman gör sitt för den osympatiske protagonisten och romanen, som till en början är en humoristisk och erotisk skildring av Svensson-livet, växlar till att bli en psykologisk thriller där Boris minsta problem är den olämpliga otrohetsaffären (som han för övrigt genomgår utan särskilt dåligt samvete).
Åttonde stadgan är en välskriven deckare – lättläst och så spännande att den bitvis är riktigt svår att lägga ifrån sig. Men romanen hade tjänat på om Lindblom lät den vara just en deckare. När författaren drar för mycket åt det filosofiska hållet och försöker beröra existentiella frågor blir det mindre bra.
Ännu sämre är de delar när vi får följa Boris slappa samhällskritik som knyter an till debatter som förts i offentligheten de senaste åren: Likt Janne Josefsson tycker han att det är censurering att plocka bort rasistiska uttryck i nya upplagor av gamla barnböcker och att förskolans genuspedagogik är onödig. Boris anser att allt ska vara som det alltid har varit.
Ytterligare något som debatterats flitigt under de senaste åren är huruvida man får göra konst om vad som helst. En fråga som Boris inte berör under sina vardagsbetraktelser, men som väcks i mig när jag läser Åttonde stadgan. Svaret är att man får uttrycka (nästan) vad man vill i sin konst, det är en av grundpelarna för en fungerande demokrati. Försök att styra konst blir sällan bra, vilket belystes i kulturdebatten efter att Svenska Filminstitutet föreslagit att de som får filmstöd måste genomgå en utbildning i ”normkreativitet”. Ett förslag som snabbt drogs tillbaka.
Litteratur är en plats att vila i. Det vackra med den är att den inte behöver vara varken korrekt eller politisk. Målet med den kan vara att förändra världen, men det behöver inte vara det. Litteratur får likväl vara ful och gestalta människor med mindre tilldragande personlighetsdrag. Men som läsare får man också ha invändningar mot den världsbild som tecknas. Vilket jag har när det kommer till Åttonde stadgan. De kvinnor som har bärande roller i boken beskrivs knappt med andra adjektiv än sådana som förklarar hur liggbara de är.
Men den underliggande sexismen suddar inte ut läsglädjen helt. Pelle Lindblom är onekligen en skicklig berättare och träffsäker stilist, bitvis är dialogerna riktigt vassa. Om Lindblom i nästa roman har tagit till sig uttrycket ”Kill your darlings”, gestaltar kvinnor som komplexa personer och låter sina karaktärer tycka och tänka i andra frågor än de som borde dött ut för flera år sedan kan det bli riktigt bra.