Smaka på orden valloner, tekniskt kunnande och invandrare. Tillsätt en nypa lokalhistoria och avrunda med en sommarutflykt. Så går mina tankar när jag läser Valloner - järnets människor. Vi börjar med folkgruppen eller yrkesbenämningen valloner. Vad säger den dagens svenskar? Förmodligen ser man framför sig gångna tiders järnhantering, likaså främlingar oavsett om de var invandrare eller kom från någon annan del av Sverige.
Den mera välorienterade kan tillägga två saker. För det första var det en invandring under 1600-talet från Vallonien, gränslandet mellan Belgien och Frankrike. Det andra bestod i att dessa invandrare - inkallade yrkesarbetare - mestadels slog sig ned vid dåtidens bruk i Östergötland eller i norra Uppland.
Dessutom får vi inte glömma "affischnamnet" för det hela nämligen Louis De Geer, en handelsman, industriidkare och samarbetspartner med kronan inte minst för att skaffa fram vapen till dåtidens stormakt Sverige. Vi befann oss den gången mitt uppe i det trettioåriga kriget med allt vad det innebar av svensk närvaro på kontinenten.
Här har vi den yttre ramen på riksnivå. Närmare detaljer möter vi i en rad uppsatser i Valloner - järnets människor. Den är egentligen en projektrapport från ett samarbete mellan främst historiker från Mellansverige och fransktalande vallonforskare från Belgien. Ordet projektrapport ska vi inte låta avskräcka. Hur många sådana finns utgivna i sin tionde tryckning? Men det gäller för den här.
Boken består av tre huvudavsnitt. För det första: "förhistorien i Vallonien" där både religiös förföljelse och lokal industrikris förklarar varför människorna lyssnade till locktonerna från Sverige.
För det andra: "efter utflyttningen" där vi får läsa om bruksbor och dito patroner, främst vid vallonbruket Lövsta - men även hur samma kultur spred sig i allt vidare cirklar, inte minst till Finland och "Norrland". I det senare fallet kan det vara liktydigt med Kengis, nära Pajala.
För det tredje: "myten, efterspelet" där det är möjligt att dra ut några historiska linjer, som att vallonerna som ett kollektiv blivit ett allt mer aktuellt forskningsområde både i Sverige och Belgien. Likaså kan man se vallonen och vallonbruken i ett 1900-talssammanhang där bruken är nedlagda medan vallonen står som en symbol för den skötsamme arbetaren.
För oss är det bara att välja bland de tre huvudavsnitten. Varför inte stanna upp inför Norrland respektive myten och efterspelet. Begreppet Norrland är lika svepande och missvisande som i många andra sammanhang och blir styvmoderligt behandlat. Menar man Gysinge vid Dalälven, Iggesund i Hälsingland eller kanske Kengis i Tornedalen? Sådana orter kan nämnas om vi menar den första vågen av vallonska invandrare, den under 1600-talet. Sedan blev det en flyttning främst från Uppland och ut i landet.
Vidgar vi perspektivet på det sättet blir "sortimentet" större för på 1800-talet fanns det masugnar eller hamrar bildlikt talat överallt, så även i Norrbotten.
Hör bara några exempel: Degerfors i Jävre (söder om Piteå), Rosfors, Altersbruk och Selet (mellan Piteå och Luleå), Strömsund, Törefors och Avafors (norr om Luleå), Melderstein som hör till de mera namnkunniga anläggningarna i länet och då i Råne älvdal.
Så kan vi fortsätta uppräkningen med Kengis, med Tornefors i två upplagor, med Vassara i Gällivare.
Under alla omständigheter var järnfabrikation lika med tre steg: malmen smälts i masugn till tackjärn, tackjärnet upphettas igen och formas med hjälp av vattendrivna hamrar till avlånga stycken, exportprodukten stångjärn, samt slutligen att stångjärnet omformas eller förädlas till manufaktursmide, till exempel spadar, yxor eller spik.
Vad som behövdes för att genomföra dessa steg var naturligtvis yrkeskunskap, vidare malm eller tackjärn liksom träkol - någorlunda inom närområdet - samt strömmande vatten för drivkraften.
Tilläggas kan även en lokal livsmedelsproduktion eftersom arbetarna måste få mat för dagen vid sidan av den spannmål (och kanske även brännvin) som bruksledningen vanligen stod för.
Så långt kan vi säga att det var dags att starta produktionen. Där fanns dock ett påtagligt kom-i-håg. Av Sveriges totala produktion var inte mera än 10-15 procent lika med vallonsmide. Det betyder att en stor del av järnet egentligen inte hörde till begreppet valloner. Förklaringen är att det beträffande stångjärn fanns två sorters smide. Tysksmide var en arbetseffektivare metod med användning av en enda härd vilket gav större produktion.
Vid vallonsmide, ibland även kallat för franche-comté, nyttjade man två härdar eller två moment för att få fram stångjärn. Det var sådant vallonjärn som ägde ett så högt anseende ute i Europa under 1700-talet att det hade ett särskilt namn, Öregrundsjärn. Detta kom av utförselområdet eftersom den då stora produktionen skedde vid de norduppländska bruken.
Här kan vi lokalt uppmärksamma Törefors, det bruk vid Töreälvens mynning som låg mitt inne i dagens samhälle. Vi har för den här anläggningen och vad gäller järnet tre hållpunkter. Törefors privilegierades redan 1801 för Samuel Gustaf Hermelin. Produktionen var framför allt igång under 1830- till 1850-talen då det skedde en omfattande stångjärnstillverkning.
Från 1875 fanns där en utifrån dåtida mått väldig masugn som tog malm från Hindersön. Om detta kan man läsa i C L Almquists bok Töre från 1982. Där lär vi oss att idag finns det bara kvar några minnen från tiden. Smedsbostaden om fyra lägenheter med två rum vardera används idag av hembygdsföreningen som museibyggnad. Masugnen är numera en ruin medan intilliggande hus av slaggsten en gång var kvarn. Vidare ligger ned mot hamnen den stora slagghögen som ett utropstecken i hela området. Och allt detta kan idag beskådas av den vetgirige sommarturisten.
Vad vi däremot inte kan återfinna rent fysiskt är människorna och det dagliga livet, för att inte säga slitet. Almquist fortsätter berättelsen:
"Stångjärnssmederna började arbetet klockan 6 em, och de arbetade till samma klockslag följande morgon. Mästaren och mästersvennen arbetade skiftesvis. Smidet var franche-comté-smide (vallonsmide). Där står smederna i långa grova skjortor, förskinn och träskor året om i såväl 30 graders värme som 30 graders kyla."
Sedan talas om att vilan inte brukade ske hemmavid utan i en särskild tillbyggnad, som kallades labbhi, eftersom man inte ville gå till smedsbostaden med sin smuts och de störande barnen när far skulle sova. Tänk på dunsterna, mathållningen, saltutfällningen på kroppen, alla böjda ryggar och stapplande ben - allt hörde till arbetet i smedjan. Smeden var redan vid 50 års ålder en utsliten stackare.
Valloner - järnets människor slutade kanske något oväntat i Törefors. Där var förmodligen varken bättre eller sämre villkor än på många andra bruk. Totalt sett fanns det två sidor av begreppet valloner - mångomtalad stångjärnsproduktion för export eller krumbenta arbetare som var utslitna i förtid. Båda avspeglar samma historiska verklighet.