"Mitt liv är så rymligt/att allt får plats, förutom den här skogen till kropp/som är så liten", lyder en av dikterna av honduranska poeten Diana E. Vallejos första bok som översatts till svenska, Dromedaren på den blå balkongen. En titel som jag tycker är signifikativ för hela verket, en kaskad av ord som blir bilder som blir..., ja det är upp till läsaren som det brukar heta. Magisk realism kanske någon skulle kalla det, tja.
Nu ska man dock veta att Vallejos dikter vilar på mörk botten, hon tvingades lämna hemlandet Honduras 2009 efter en statskupp som i mångt och mycket gjorde de mänskliga rättigheterna till en exklusivitet för ett fåtal i landet, beläget i Centralamerika. Och de två senaste åren har hon därför tillhört epitetet fristadsförfattare, boendes i Jönköpings län i Sverige.
Fristadsförfattare innebär att man lever under hot på grund av det man skrivit eller strider för det fria ordet. Svetlana Aleksijevitj, årets nobelpristagare i litteratur, levde också en tid som fristadsförfattare i Sverige.
Diana Vallejo är även aktivist för de mänskliga rättigheterna och politik och kamp i vid mening är därför självklara i hennes poesi, som i en strof ur dikten En kvar, som vilar på en olustig känsla att någon eller några försvunnit: "Här utrotar kattmännen varandra i skuggan, dödsrunorna tas in, som teet genom fönstren/stinkande, lättsmälta, orsakslösa dödsfall".
Våld eller hot om våld är latent, både på och mellan raderna i Vallejos dikter. Inte så konstigt måhända eftersom våldet är den kontext flertalet människor i Honduras dagligen lever i. Förutom djupa sociala och ekonomiska orättvisor springer våldet också ur det faktum att Honduras blivit transitland för drogtrafiken mellan syd- och Nordamerika.
Vid närmare eftertanke är Vallejos dikter giltiga på flertalet länder i Latinamerika, och även bortom det. Och när jag för inte så länge sedan hade möjlighet att lyssna live på henne förstod jag att Honduras, hennes kära hemland, kan ses som en allegori över tillståndet i världen.
I förordet till boken försöker Anarella Vélez hitta drag i Vallejos dikter med andra poeter från Latinamerika och hon ser fyra klangbottnar; fångenskap, exil, kärlek och upproriskhet. Kanske är det så, men jag skulle vilja med fet tunn text även lägga till erotik. Den är subtil, förstås, men likväl tydlig.
Om jag inte förstått fel och mest läst i vad jag ser i den virvel av bilder Diana E. Vallejo ger i Den blå dromedaren på balkongen.
"Förundran ligger i luften, jag klev fram ur den sand som jag är i stormen..."