"Våldsamt roande"
Klungan - Det är vi som är hemgiften Kulturens HusFredag 20.30
En efter en äntrar Mattias Fransson, Carl Englen, Olof Wretling och Sven Björklund scenen och manar den tysta publiken till lugn. Precis som förra årets Jag är en fågel nu står den allvarliga situationskomiken, som inte är helt lätt att förstå alla gånger, i centrum.
Vi får träffa karaktären Peter Nilsson och hans 200 pippifåglar med tydlig referens till publiken. "Min kvinna har fått orgasm lika många gånger du googlat stora bröst på internet" skriker Peter Nilsson och det blir roligt men endast på grund av västerbottensdialekten som uttalar orden.
Vi får möta allt som är udda. Konstigt. Tillgjort. Och det träffar. Mitt i prick. Som när den lille pojken orerar om vad han ska bli när han blir stor. "Jag ska bli veterinär för då får jag oroa folk i onödan". Finska Annikki i Sven Björklunds tappning orerar med finsk tornedalsbrytning om den handikappade maken Göte som hon hellre vill ska bo i grovtvättstugan än i villan. "För då kan jag spola av honom ordentligt när han ska duscha".
Dialekterna och de arupta avsluten i scenerna sitter säkert. Det är sorgligt. Som berättelsen om den lille pojken som föddes med spenar och det är omöjligt att inte dra paralleller till Jesu födelse. Det är sällan någon poäng i berättelserna, däremot blixtrar det till. Det gestikuleras och stundtals spretar det men det gör ingenting.
Klungans närvaro och bittra uppsyn, gömd under de väldiga skäggen, roar våldsamt. Efter Killinggänget slumrat in har den svenska humorscenen långa stunder varit död. Klungan har tagit komiken till en ny nivå.
Deras träffsäkra koreografi till de välskrivna texterna lyfter svensk komik till en ny nivå. Killinggänget kan fortsätta slumra. Klungan är här för att stanna. Det enda jag saknar är Patrik från Pite. Han skulle sammanfattat hela tillställningen med "schwajnigt bra jobbat ändå!".
Så jobbar vi med nyheter