Vågorna vräkte in över fören

Självet hade, som sagt var, blivit alldeles för stort. Jag lider förmodligen av en dödlig sjukdom, det är min enda slutsats. Sjukdomen bär samma namn som jag och läkarvetenskapen kunde bara konstatera att symtomen var diffusa.
Jag var flugan på fönsterblecket.
Ingen direkt behandling rekommenderades.
Jag hade räddat båten undan stormen, navigerat förbi Likskär med vattnet vräkandes över fören. Det stänkte ända upp i ansiktet. Det blöta kändes ljumt, trots den kalla vinden. Och mina passagerare var sådana att de litade på mig fullt ut. Två hade till och med somnat när vågorna gick som högst.

Aldrig hade jag gått på grund heller. Jag hade gjort många fler saker också, de flesta var helt naturliga och sådant som förväntades av mig. Men självet hade tagit över på allvar och navigerade utan sjökort.
Nätterna är mörka nu.
Man känner det på sig ibland, att det här är sista gången, sista sommaren.
Ännu en nattstorm kom.
Min enda huskur mot denna föraning; jag går skogs för några hjortrons skull.
Och min vetskap; förra året kände jag exakt likadant.